.johan

Såpad hjärna

2008-04-15T22:43:00.004+02:00

Varför inte dyka upp med ett tips på en bra låt, när man ändå gör sig hörd igen.

Bobby - Autumn Never Leaves

Det är långt till hösten, men lite svävande melankoli finns det väl alltid plats för.

Team SYD forever!

Inte mycket

2007-11-28T19:48:00.000+01:00

Trött.

Men några MSN-loggar har jag.

msn_logg_-_jul.txt

msn_logg_-_domkapitlet.txt

Ibland vill man inte gärna gå in

2007-08-13T23:59:00.000+02:00

Jag gör kyckling i ugnen. En sent tänkt tanke, att det skulle vara bra att ha med sig lunch ibland. The Cure får hålla sällskap med "Plainsong". Troligtvis den bästa låten att blunda och falla bakåt i slow-motion till. Fläska på med volym bara. Fläska på!

Och sommaren börjar gå över, i månader räknat, men det är först nu värmen kommit. Det blev ett kvällsdopp i lördags, efter grillande i ren hungersnöd. Med Kristina väntandes på badbryggan bland myggen, kastade jag badbyxorna i mörkret.

Melting the ice
For me
Jump into the ocean

När varvtalet går ner

2007-07-02T09:58:00.000+02:00

Snart är det semester. Sommaren har kommit av sig en del, i alla fall vädermässigt, men det känns ganska mycket som sommar ändå. På radio lyckas de förmedla någon slags sommarkänsla, och så är det ju "Allsång på Skansen" på tv (och på Skansen).

Jag har även tagit den årliga diskussionen med gamla vänner, när det gäller att synkronisera semestrar, så det blir tillfälle att ses igen. I år är det svårsynkat. Och så säger man att man ska försöka ta den där långhelgen istället, senare, framåt hösten. Då.

MSN-logg: Flytt

På jobbet börjar det lugna ner sig. Det går lite på tomgång.

Om en dryg vecka ska bilen packas och åka flera hundra mil, bara stanna till i Stockholm en stund, men sen åka vidare. "Inte glömma att tanka, inte glömma att tanka", upprepar jag för mig själv.

Och jag får inte glömma att köpa en massa protein-bars att ha med i bilen. För om min hunger tar mig, blir jag så introvert och vill bara lyssna på "Prayers for rain" med the Cure.

Regn, slickar hela staden som en fuktig, kall tunga

2007-06-22T03:29:00.000+02:00

Jag äter midsommaraftons första Kesella. Inte för att Kesella är något som direkt hör midsommar till. Men klockan är halv tre på natten, det är midsommar och jag äter en Kesella. Att öppna en burk matjessill kändes fel.

"Och lyssnar man riktigt, riktigt noga, kan man i den ljusa midsommarnatten höra 'Ät mig, ät mig...' som en sorgsen viskning nånstans långt borta. Det är midsommar-kvargen."

Somnade medan jag värmde mat i microvågsugnen igår, efter en dag på Bakken med alla kollegor. Klockan var väl runt 20.02 och jag hade just kommit innanför dörren. "Jag lägger mig lite på sängen medan maten blir klar", tänkte jag.

Maten var ganska kall när jag vaknade vid två på natten.

"Och det är inte för inte som den gamla fina midsommartraditionen med sju sorters kvarg under kudden, lever vidare just här i staden Kesella."

Min sömn, vad är det med dig?

Det är en slags sorg jag känner tror jag. Under veckor av okontrollerbar renovering bodde jag hos Kristina. Jag kom i säng i vettig tid, hade en välfylld kyl, och såg ganska dåliga serier på tvn. Det blev ett stort steg tillbaka, när det enda som finns i min egen lägenhet är en säng och ett märkligt eko. Det finns inget så ångestskapande som en säng mitt i tomma intet. Det är nästan så man går omvägar för att slippa se den.

"Om bara soffan kunde komma", tänker jag. Men det är inte säkert det blir bättre när den kommit faktiskt. Och kanske inte ens när bordet kommer. Jag kan stapla möbler upp till taket, och det kommer ändå vara tomt.

Men jag har varit här i lägenheten, försökt utnyttja min miljoninvestering, den senaste veckan. Nästan tvingat mig själv. Det blir en slags sorg att inse.

Och det blir som en slags sorg, att säga farväl till oberoendet och "jag behöver ingen"-tänket. Lite som när Saddam hängdes. Han var verkligen ingen man gillade, men det var ändå lite sorgligt.

The world is still turning

2007-05-04T06:54:00.001+02:00

Klockan 02.00-03.00 infaller varje natt den så kallade konsult-timmen. Då ligger alla konsulter vakna.

Godmorgon Columbus

2007-04-15T07:42:00.001+02:00

Jag ligger vaken. Vaknade vid sju-tiden och har inte lyckats somna om. Det är redan soligt och ljust. Det känns som att jag har en cementklump i magen, av allt kött jag åt igår. Köttkavalkad är inte så bra och dagen efter känns konceptet "Sju sorters kött" väldigt korkat. Och när kolhydraterna tvingas bort från menyn, inte på grund av någon GI-metod eller liknande, utan för att de helt enkelt inte skulle få plats i magen om allt köttet ska få plats, då är det nästan sjukligt. Tur det bara är ungefär en gång om året som man ens tänker tanken på ett sånt arrangemang.

Micke ligger på sin madrass, fortfarande helt ovetandes om att han snart ska väckas. Jag vaknar alltid tidigast, så det får bli jag som tar ansvar för väckning. Det blir att släpa med Micke till Kallis vid nio-tiden. Han behöver bada. Risken är väl att vi sjunker till botten direkt, med tanke på cementklumparna.

Igår gick vi långa promenader och satt i Västra Hamnen och tog det lugnt. Glasspremiär utomhus för min del, på det där italienska stället där de både säljer hemmagjord glass och Espresso, men inte samtidigt. Kösystemet där är märkligt (italienskt antar jag). Glassen hinner oftast smälta i ena handen medan man väntar på att få sin Espresso. Någon slags "queue management"-konsult borde styra upp det så de får ordning på det.

Nu vände sig Micke om på sin luftmadrass, som gav ifrån sig ett ganska märkligt ljud. En "madrass-prutt", typ.

Kristina kom förbi en sväng igår kväll också, tack och lov. Hon visade först hur man inte poppar popcorn, för att sedan direkt efteråt visa precis hur det ska gå till. Det kallar jag pedagogik. Som vanligt försvann hon i en sekundsnabb "Hej nu ska jag gå"-manöver, då hon i en enda sammanhängande rörelse lyckas titta snabbt på klockan, ta ett par popcorn till, resa sig och gå bort mot dörren, skaka av sig mig som vid detta laget brukar hänga i hennes högra byxben, samtidigt som hon tar på sig jackan och får iväg en "Hej då"-puss precis innan dörren smäller igen. Jag har fortfarande inte lärt mig hantera det.

Nu ska Micke väckas! Brutalt och hårt!

Och världen skälvde

2007-04-13T21:25:00.000+02:00

Idag blev det plötsligt sommar. Det var nästan soligt även i skuggan. Jag har ägnat dagen åt att sakta återvända till verkligheten. Det har varit en ganska bra dag faktiskt, när jag tänker efter. Jag har gjort det jag skulle på jobbet, men inte mer än så. Gick dessutom hem lite tidigare. Och sakta, sakta kom jag tillbaka.

Jag träffade på Frid och Marie imorse. De satt på 34:an och var på väg till Rom. De skulle bara inom Apoteket först.

"Resfebernedsättande och inflammationsdämpande"

Ikväll har jag tvättat och tagit en promenad med Kristina. Klängde sedan mig fast vid henne ett bra tag när hon skulle cykla hem. Jag ville mest klänga, men senare slog det mig att det kanske var Alfapet jag ville spela. Jag kan ha svårt att tolka det där själv ibland. "Vill jag bara klänga nu eller vill jag kanske spela Alfapet (och klänga)?", brukar jag fundera. Oftast vill jag nog bara klänga.

Istället ligger jag och kollar på en DVD med Eddie Izzard på min laptop.

När idag blir igår

2007-04-13T00:27:00.000+02:00

Denna veckan har jag bara jobbat och sovit. I onsdags jobbade jag 19 timmar. Från 8 på morgonen till 3 på natten. Känner mig ganska sliten, lite ensam och allmänt tömd på något vis. Jag behöver vila lite tror jag. Göra inget. Bara gå långa promenader.

I helgen kommer Micke i alla fall.

Kom igen katten, det svänger ju!

2007-03-23T12:41:00.000+01:00

Jag och Kristina var på hockey igår. Malmö - Skellefteå, 2-2. Nedrans! Jag har försökt få Kristina att gå med på att vi båda borde vara nöjda, eftersom vi delade på poängen. Den förlikningen går hon inte riktigt med på, så jag kommer driva på ännu hårdare när det gäller att Malmö borde vunnit stort.

Bilden: Malmö trycker på hårt mot Skellefteå, som hela tiden tvingas slå ifrån sig i ren panik.

Imorgon på kvällen bjuder Frid och Marie på gryta! Och jag ska troligtvis ta ett bad på Kallis igen på förmiddagen och sen njuta av shopping i vårsolen på eftermiddagen. Det blir kanon!

Vad hände med inget?

2007-03-21T22:00:00.000+01:00

Jag skulle antagligen kunna skriva väldigt mycket, det händer väldigt mycket nämligen, men jag har inte riktigt motivation. Jag vet inte varför egentligen.

Jag skulle kunnat skriva massor om jobbet, och hur det är att gå vidare inom företaget och jobba med nya saker och med andra personer, som jag tidigare mest växlat några ord med vid kaffeautomaten lite då och då.

Jag kunde kanske berättat att jag beställt en bil, en snygg och trygg Volvo V50, med leverans nångång i slutet av april.

Jag skulle kunnat skriva om att jag köpt lägenhet och snart ska flytta, aningen närmare havet, och då har jag redan nu bra nära. Och om att jag måste försöka hitta möbler, bestämma mig för en soffa och sånt, och det är faktiskt ganska jobbigt om man är petig. Jag tror jag får börja med soffan. Koncentrera mig på den. "Du kan ta lite i taget Johan", som de säger.

Jag skulle kunnat skriva om Kristina, om hur det är att bära omkring henne eller lyfta henne mot taket så det nästan blir akrobatik, eller om att jag saknar henne trots att hon ofta bara är några steg bort. Hur det är att vara rädda om varandra.

Jag skulle kunnat skriva om Frid och Marie, och att jag mitt i allt det nya knappt hunnit med dem. Det är knappt att en blåbärspaj kan kompensera för det. Inte ens med rivet citronskal i pajdegen.

Jag skulle kunnat skriva om vinterbadande, eller att Jocke också köpt lägenhet i Limhamn, kanske nämna utflykten till Osby, eller berätta om fester och schlager, och lite om glasögon.

Men nånstans blir allt det där för mycket att ta till sig på en gång. Det blir nästan lite skrämmande.

Jag har plötsligt så mycket att förlora. : )

Arbetsmoral

2007-02-22T15:37:00.000+01:00

Snön har vräkt ner och väldigt få Skåningar har kunnat ta sig till jobbet idag. Jocke ringde från Värnhem och var rädd. Det gick inga stora gula bussar, och väldiga klungor av arbetsvilliga människor stod på torget och väntade, vilket gjorde honom nervös. Vem visste vad de kunde ta sig till om de inte fick jobba. Herregud, vem visste! Nåväl, det ryktades senare att han fått skjuts med bil.

Jag saknar för tillfället toalett och dusch, så det hade inte fungerat att jobba hemifrån för min del. Som tur var träffade jag på Frid imorse, och hans hem är fyllt av lyx. De har hela två toaletter, en dusch och ett badkar. Jag har provat dem alla idag, för jag fick nämligen jobba där.

skype_naked_at_frids.txt

I fredags var jag och Kristina på Neon och lyssnade på Universal Poplab, och på lördagen såg vi melodifestivalen, och i söndags såg vi film. Fasen, vad gött egentligen. Och i tisdags skrapade vi Triss, och hoppades att en dag kunna komma till Stockholm.

Jag ska försöka att inte skriva så mycket om Kristina egentligen. Jag minns när Frid alltid skrev stora arior till Marie på sin blogg/hemsida, och tråkigare läsning får man nog leta efter. Folk vill ha elände och misär.

Och jag lämnar inga fotspår ens i sand

2007-02-04T21:31:00.000+01:00

Jag såg den igen ikväll, "Farväl Falkenberg". Den är väldigt speciell. Det är inte filmen i sig, alltså det som händer där på duken, utan de tankar den föder, som är det speciella. Filmen går så sakta, och inget händer egentligen, så man tvingas in i sig själv istället. Den är svävande, och musiken är svävande. Filmen blir mest ett ackompanjemang till egna minnen, tankar om nuet och framtiden. Livet. Det är skönt att bli pretentiös ibland.

Jag känner mig lite trött, efter att ha slagits om 105 centimeter utrymme en hel natt. Vid sex- eller sjutiden, hade KLN fått panik av snurrandet och jag blev smått orolig att hon skulle få för sig att kliva upp och diska. Men det gjorde hon aldrig, utan somnade om igen. Då skrek jag "Yes!", så tyst jag bara kunde.

Jag har vinterbadat i helgen igen, på tisdag drar jag till Frankrike och jag ska byta tjänst den 12 mars. Det händer mycket. I det stora. Men det är i det lilla jag lever.

Åååh! Krossa!

2007-01-27T22:09:00.001+01:00

Nåväl, jag har i alla fall vinterbadat igen. Riktigt kallt denna gången. Soligt och fint, men jag missade bussen till Kallis. Pang! Busschauffören slog ingen dörrarna precis när jag hann fram. Det var bra nära jag slog ett hårt slag rakt i dörren - ett sånt jag flera hundra gånger irriterat mig på att andra gör när de just missar bussen. Bet mig i läppen istället och började gå. Medan jag gick längs Ribban i den kalla vinden, tänkte jag på den där sega mannen, som just hoppat ur sin bil sekunden innan jag skulle ta ut pengar vid bankomaten. Om det inte varit för honom, hade jag hunnit med bussen. Jag fick bilder i mitt huvud. Bland annat krossade jag hans knäskålar. Då kändes det lite bättre.

"Kom igen för fasen! Hur sakta kan man slå in koden? Fyra siffor för helvete! Mer är det inte. Hade varit jävligt bra om man bestämt sig för hur mycket man ska ta ut INNAN man ställer sig vid automaten. Och för helvete, skit i minneslappen! Tack som fan! Ful bil du har förresten!"

Jocke var snäll, och sa att han skulle möta mig på halva vägen. Så kunde vi gå tillsammans tillbaka. Skitbra! Förutom att jag gick vid vägen och han längs strandpromenaden. Nånstans på halva vägen, passerade vi varandra. Varför blev allt så fel!

Självklart jublade jag verkligen, när bussen inte stannade vid min hållplats på väg hem sedan. Stanna-knappen fungerade tydligen inte. Jag fick en liten extra promenad, i och med att jag fick gå från hållplatsen ute på Ön istället. Fick bilder i huvudet igen.

Och allt var mitt fel, alla andra levde bara sina liv, och råkade vara i vägen.

"Och jag springer förbi, slår på bilar väcker larm
Jag är pojken som, sköt raketen i min egen hand
Ingen kan laga en trasig hand"

Och Frid och Marie har jag knappt hunnit prata med förra veckan. Och allt bara gnager. Och ingen jävla kram har jag fått heller.

Less!

Is fan inte more. No more, please.

PS. Ursäkta svordomarna.

Kyla botas bäst med värme

2007-01-16T21:15:00.000+01:00

I lördags var jag på Kallis med Jocke. Säga vad man vill om Jocke, men han är ganska lätt att få med på äventyr. Tre gånger hoppade jag i det iskalla (eller i alla fall relativt kalla) vattnet, satt sedan ute i solen en stund efter varje dopp och torkade, innan jag återigen satte mina högklassigt lufttorkade skinkor på bastubänken. Stod och duschade i drygt 20 minuter efteråt. Det är så sällan man bara står och pratar, och duschar samtidigt. Jag skulle dra en intressant teori om vårt duschande och sätta det i relation till hur det är att sitta i fängelse, men det missuppfattades förstås totalt där i duschen, och Jocke såg livrädd ut att råka tappa tvålen. Nåväl, det var en ganska charmig teori egentligen.

"Bit i den här tvålen, så gör det inte så ont!"

På kvällen spelade jag och Kristina Alfapet och jag förlorade varje j-vla gång. Jag vet inte hur hon gör, men självklart fuskar hon. Det är ju lite misstänksamt när det trillar ut en massa Alfapet-brickor från hennes tröjärmar, när hon går omkring. Exakt vad hon vann på att ha brickorna gömda där, har jag inte riktigt kommit fram till ännu, men det var säkert avgörande på något sätt. Dagen efter skulle jag få min revansch. Det blev inte riktigt så. Fick stryk igen och även i ett annat spel. Det är tur hon är världens bästa fru, annars hade det f-n inte varit värt det. På ett sätt är jag ju redan vinnare oavsett, liksom.

"Playing the Angel. I suffer well."

Till helgen blir det vinterbad igen!

Tapas my ass! (Tap my ass!)

2007-01-07T21:32:00.000+01:00

Igår åt jag och Kristina tapas på Mosaik. Jag ville beställa in sex rätter (jag överskattar alltid min hunger, en egenskap jag delar med Frid), men maten var faktiskt inte så värst bra (Gambas ska ju vara stora räkor!) och vi åt ändå inte upp allt, så det var ganska skönt att vi inte förlängde pinan mer än nödvändigt, och bara beställde in fem rätter. Dessutom var det allmänt högljutt och svårpratat, och liksom bara besvärligt på något konstigt vis. Tur att vi istället bestämde oss för att åka ner till Limhamn, svepa varsitt glas whisky, gå ut till Sibbarp och klättra fem meter upp i badvaktstornet, nästan mitt i natten, något som inte är helt lätt med tanke på att det saknas en stege den första biten.

Ibland undrar man vad fasen man håller på med egentligen. Hur kan man vilja gå och äta på en välpolerad restaurang överhuvudtaget? Det bästa i livet är ju ofta gratis (förutom whisky förstås och friliggande hus med havsutsikt). Klättringen kunde i och för sig kostat oss livet självt, men så illa gick det inte som tur var.

Jag som aldrig har mardrömmar, hade natten till ära hela TRE stycken. Jag känner mig fortfarande som ett vrak efter det. Helt skakig och darrig, rastlös och konstig.

Jag minns en vinterpromenad med Frid, för snart två år sedan. Varför går vi aldrig några promenader nuförtiden? Varför har vi aldrig vinterbadat?

Åh jul, kom och ta mig!

2006-12-20T07:55:00.000+01:00

Rastlös! Jag är totalt omotiverad på jobbet just nu. Räknar mest ner till jul, men det verkar dessvärre inte våra kunder göra, utan har istället bestämt sig för att prova alla funktioner i vår fantastiska mjukvara, och så kör de fast förstås.

- Om jag vill läsa in data från SAP och att det ska spola på toaletten automatiskt, om vi sålt mer denna perioden än föregående period, hur skulle man kunna lösa det?

Det är en paradox att jag längtar efter julledighet, bland annat för att kunna sitta ostört och testa en massa saker i precis samma mjukvara. Att längta bort från jobbet för att kunna ägna sig åt jobbet, men på riktigt. : )

Nåväl, har varit på Electrixmas och firat synth-jul. Förfest hos F&M (som vanligt). Halv fyra tog jag min första öl, medan jag gjorde en stor gryta chili, i deras gigantiska kök. Jag smusslade ner fler habaneros än jag lovat göra, men dessvärre blev det inte så starkt som jag hoppats.

- Låg det inte två habaneros kvar på diskbänken innan?
- Va? Nej, jag tror bara det var en faktiskt, eller en halv. Hur så?

Sen korkade jag upp champagne (som vanligt), och skålade med Jocke, Nisse, Frid och Marie (som hade knähöga stövlar och såg kusligt dominant ut), innan vi satte i oss ungefär fem liter chiligryta. Sen var det ganska bra fart resten av kvällen på Mejeriet, även om jag till sist blev så trött att Marie fick sitta och vakta mig medan jag sov en stund i en soffa. Av ren trötthet faktiskt. Jag vaknade av att någon spillde ut en öl, som rann in under min vänstra skinka.

Det känns som december

2006-12-13T21:35:00.000+01:00

När jag kommer med oxfilé och avancerat spritsad potatismos till lunch väcker det en del uppståndelse. Givetvis måste det vara en kvinna inblandad på något vis, tyckte de som sett mig äta kycklingsallad till lunch under tre år. Frågorna haglade, men jag kom tillsist undan med att "du ska då alltid vara så jävla hemlig" och "du måste ju bjuda på dig själv nångång". Alternativet att jag skulle ha lagat det själv, var tydligen otänkbart. Jag kände mig riktigt stolt, men det hade inget med maten att göra.

- Du MÅSTE visa upp henne här! När får vi träffa henne?!
- Inom en timme, skulle jag tro.

Jag har en julkalender som varje dag döljer en tomte bakom luckan. En dag var det plötsligt en get och då blev jag nästan lite rädd. Det ska ju vara tomtar! Mina fina tomtar, som får mig att känna mig omhändertagen. Nu har det varit tomtar de senaste dagarna igen. Tack och lov!

Förresten har jag varit på massage för första gången i mitt liv. Det blir inte den sista.

Hela världen är röd

2006-12-03T22:58:00.000+01:00

"Hela världen är röd", sa en liten pojke på restaurangen vi var och käkade på ikväll. Det lät ganska trevligt på något vis. Förutsatt att det inte låg något politiskt i det förstås. Jag tror han syftade på fyrverkeriet utanför, eller kanske att det är julstämning i största allmänhet. Han var ju alldeles för ung för att ha börjat digga Lenin.

Jag har haft två helger som har varit bra ur så många olika perspektiv. Dessutom har jag enbart umgåtts med personer jag gillar, och mina föräldrar har till och med varit nere en sväng.

En av de saker jag värderar högst med mitt "gäng" är att det är så högt i tak. Vi kan vara väldigt allvarliga och seriösa, vi har den sidan i högsta grad, men det är grymt kul när vi bara är brutalt löjliga. Det är vi oftast. Jag tror att eftersom vi inte alls är rädda för att ha tråkigt, så blir det nästan alltid roligt. Och är vi sega och tråkiga, så dör vi inte av det heller. Kravlösheten är kreativ. Det MÅSTE inte alltid hända något.

Igår släpade jag över min lussekattsmaskin till fritidsgården (Frid och Maries paradvåning) där vi bakade lussekatter, samtidigt som vi drack champagne och blev småsnurriga. Marie gjorde lite mindre, och finare än jag. Mina blev stora och ganska fula, och alla russin ville liksom hoppa ur bullarna när de jäste. Engagerat petade jag dit dem igen, trots att det första jag gör när jag ska äta dem, är att peta bort dem. Sköna kontraster och paradoxer som vanligt. Det var slappt och lyxigt på samma gång.

Efter baket kollade jag och Frid på film, medan Marie satt med hörlurar och sjöng med i julsånger, utan att hon trodde att det hördes. Jag kunde knappt hålla ögonen öppna under filmen, eftersom jag inte somnat förrän halv fem natten innan, men svarade rappt "Nej för fasen, jag är vaken - precis hur vaken som helst!", när Frid frågade om jag sov. Så fucking harmoniskt, även om jag saknade min icke-existerande fru.

Jag råkade hitta en lista, som jag bara skrev ner som hastigast för ungefär ett halvår sedan, när jag bestämde mig för att börja vara lite mer konkret. Det var en massa saker som jag skulle vilja göra. Skitsaker egentligen, men viktiga för mig. Det handlade mest om att lasta av sten från mina axlar. Jag kunde faktiskt bocka av nästan alla punkter på listan.

"And true, it may seem like a stretch, but it's thoughts like this that catch my troubled head when you're away when I am missing you to death"

Ikväll har jag flugit helikopter och det var svinkul. Kraschade, och lagade med ståltråd och lim som kan lyfta en bil. Det går att laga saker som kraschat.

Grrr..

2006-11-23T21:26:00.000+01:00

Imorgon vill jag sluta lite tidigare. Det skulle vara skönt. Mitt huvud är så trött. Tänk om hjärnan är kokt på riktigt. Det är kanske inte bara som det känns. Jag har ju faktiskt sprungit runt med ett Bluetooth-headset på örat hela denna veckan, och visst ser jag ut som någon slags cyborg, eller Dr Spock eller vad det var någon sa, men det kanske är den enda positiva bieffekten med det hela.

När jag är riktigt trött blir jag gnällig. Jag är riktigt jävla trött just nu. Och gnällig. Huvudkuddarna ropar på mig, "Kom, vi ska söva dig!", men den förbannade tvätten är inte klar.

"Åååh, så tar vi och tuggar på tvätten en timme till!", surrade LG Silver Wash 5000 XWT psykotiskt.

Men, jag fick en present för hårt arbete idag. Jag kan äta för 750 kr på Restaurang Limone i Limhamn. Det är bra.

"Jag tar hela menyn. Rör ihop allt i en hink, tack!"

Jag undrar vad Frid gör just nu. Han kanske sitter i köket, eller ligger i soffan, eller på Marie. Nej, usch nu spårade jag ur igen. Fokus Johan! Fokus! Tvätten kanske är klar.

Doo doo doo doo
Let's go to bed!
Doo doo doo doo
Let's go to bed!

Shit, vad gött det ska bli med fredag!

Hjärtmassage

2006-11-22T22:54:00.000+01:00

Det är lite märkligt, för jag vet faktiskt precis när jag vaknade. Det första andetaget som icke-död. Jag minns magknipen. Och känslan av att vakna på fel sida. Men det har varit sommar, höst och nu är det vinter antar jag, även om det mest regnar. Och jag är varm i magen, trots att jag inte druckit en enda kopp varm choklad.

"But hey I think I like it like that."

Men glögg har jag druckit, trots att det är dödsstraff i sju galaxer, om man dricker det innan den första advent eller däromkring. Men så döm mig då!

Jag och Jocke har varje dag unnat oss en stund av andakt och eftertanke på jobbet denna veckan. Då har vi satt oss ner en stund, pratat lugnt och lyssnat på ett medvetet och närvarande sätt på vad den andra har att säga. Senast pratade vi om Jockes "rabarber- och grädd-te", och om de vita klumparna var torkad grädde eller något ännu värre.

Reach out and touch faith

2006-11-12T18:12:00.000+01:00

Åkte in på stan, eftersom jag hört rykten om att affärerna faktiskt har öppet till 16.00 på söndagar. I alla fall vissa. Det stämde och jag fyndade en halsduk, men vandrade mest av och an, mellan Gustav och Triangeln.

Där på gågatan, öppnade sig himlen plötsligt. Regn och hagel vräkte ner. Men gud sände mig en ängel till sällskap, under en utskjutande del av en husfasad. Precis lagom till ängeln skulle hem och dammsuga, så slutade det regna. Tack, det var barmhärtigt! : )

Shit, vad det är kul att leka med religiösa ord ibland! Det blir ju asdramatiskt! Det får bli ett religiöst tema idag, det är ju söndag.

Sen fikade jag med Stina, mitt ex. Det känns helt avigt att prata om "sitt ex". Det låter lite nonchalant att kalla någon så, kan jag tycka.

If God has a master plan
That only He understands
I hope it's your eyes He's seeing through

Things get damaged
Things get broken
I thought we'd manage
But words left unspoken
Left us so brittle
There was so little left to give

Nu ska jag ta fram min heliga dammsugare. Rena golv får bli min present till mig själv, idag.

Med ett pianokomp i huvudet

2006-11-12T08:05:00.000+01:00

Vaken, lite lätt bakis, och kan absolut inte somna om, trots alldeles för lite sömn. Vaknade strax efter sju och har legat på rygg på sängen och kastat en rispåse (en sån man värmer i micron och lägger på smärtande axlar) upp i luften och fångat den, medan jag legat och funderat. En ganska trevlig sysselsättning faktiskt. Den var en gris en gång i tiden, den där rispåsen. Eller i alla fall innanmätet av en gris. Var är höljet egentligen? Grishöljet.

I'm not going down on my knees, begging you to adore me
Can't you see it's misery, and torture for me

Den där sista raden känns ganska aktuell just nu. Eller förresten, så bakis är jag faktiskt inte.

Jag tror jag ska ta en runda vid havet nu. Måste fylla mina lungor med luft, ta ett riktigt djupt andetag, och GÖRA något.

Måste skaka av mig den här förbannade sjukdomen! Jag har inte bett om den. Den bara fastnade på mig, en gång när jag åt lax. Knäppt. Men hej, det är okej! : )

Jag känner mig kryptisk

2006-11-08T19:08:00.000+01:00

Denna veckan är helvetet på jorden. Jag är så trött. Men hej, det är okej. Jag har faktiskt haft med egen mat - hemlagad mat - till lunch i tisdags. Ingen kycklingsallad alltså. Det var inget märkvärdigt jag åt, bara en pastasås med tonfisk, men ändå. Jag har räknat ut att om jag enbart äter det varje dag fram till jul, så kommer min hud bli papperstunn och spricka. Coolt.

"All I ever wanted, all I ever needed, is here in my arms.
Words are very, unnecessary, they can only do harm."

Videon till "Enjoy the silence" är egentligen fantastisk. En kung som går omkring med en fällstol och letar efter en plats att sitta, i lugn och ro en stund. Och det är allt. Det var Depeche Mode-kväll förra fredagen, och det passade både fredagströttheten och höstmörkret. Champagne till, i lånade glas. Gott, men kanske inte tillräckligt plågat för att dricka till Depeche Mode. En trevlig kontrast dock. Glamour-deppsynthare. Golf-anarkist, javisst! Texten "4 real", i en fejktatuering över ryggen.

Kan inte någon sy (Sticka? Virka? Tråckla? Stöpa? Gjuta? Hur gör man?) en sån här mössa åt mig?

Spökjakt på lördagen i vanlig ordning, eller snarare letande efter ett dödsaltare, som visade sig vara en hög bråte. Det blev att trösta sig på Ölkafét, med en öl och en kanna kaffe. "Gemytligt", skulle vara ordet jag letat efter om jag försökt beskriva det. Men jag lämnar det, utan att värdera det. Jag sätter inte ord på känslan denna gången.

Understanding nothing's understood

2006-11-02T22:45:00.000+01:00

Enligt Madelene har hon under det senaste året kunnat märka:

Att jag blivit mindre reserverad.

Att jag blivit gladare.

Att jag fortfarande är så reserverad att man alltid tvekar om det är okej att krama mig hej eller hejdå.

Det där sista är nog något folk får leva med. Jag har nämligen en ständig träningsvärk, så petar man på mig gör det oftast mycket, mycket ont. Därför håller jag mig exempelvis ifrån massage på jobbet. Jag har ett stort klistermärke där det står "Fragile" på mig. Att slita bort det, skulle göra fruktansvärt ont. Det är helt okej. Man behöver inte vara allas. Nu tramsar jag bara. Tramsebyxa - vilket fult uttryck.

"Jag tittar över axeln och ser dig blinka till"

Den textraden har jag haft i huvudet hela veckan. En väldigt bra textrad. Det är lite konstigt att den fastnat just nu, för jag har inte lyssnat på låten på väldigt länge.

Låten just nu är istället "Heart Apart" med Universal Poplab. "Ett typiskt albumspår", som Frid sa. Jag håller med. Det är egentligen ingen höjdare.

Det har varit väldigt bra på jobbet denna veckan. Fruktkorgen har alltid varit välfylld, kaffet har varit koffeinrikt, jag har varit duktig, och jag har gått kurs. Jag har till och med lekt att jag "lunchat", i vårt helt vanliga, vardagliga lunchrum. Det kändes modernt och världsvant.

Shit, detta inlägg var verkligen ett tecken på understimulans! Jag lovar att nästa inlägg ska vara skrämmande allvarligt istället. Det ska vara rakt på sak, ärligt och vackert.

Jag tycker om mitt allvar. Jag tror du kan göra det också.

Och livet i största allmänhet

2006-10-27T23:02:00.000+02:00

Fredag och så trött att jag nästan kräktes när jag klev av bussen på Värnhem. Det är mycket nu. Pratade med Anders sista halvtimmen om den där känslan, när tankarna bara står helt stilla och man måste läsa ett e-mail fyra eller fem gånger, för att överhuvudtaget kunna tolka vad det står. Han kände igen sig. Sen pratade vi om hans son, som just nu är inne i någon slags trotsålder. Jag kände igen mig. Jag är som hans son. Jag ifrågasätter allt, gnäller och vill ha uppmärksamhet. "Det är bara en fas", sa jag lugnande till Anders och tänkte på mig själv. : )

Jag håller humöret uppe på jobbet ändå. Ler när folk pratar med mig. Säger "Oj, vad du var snygg idag!" till Sten, som klätt sig i skjorta och slips. Det gör han inte så väldigt ofta. Min trötthet ska inte få gå ut över en sån som Sten i alla fall. Dessutom var det min spontana tanke, och jag har ju sagt till mig själv att dela med mig mer av sånt. Han blev lite glad. Vi pratade en stund om mat.

"Det är så bra att göra en gryta. Det är bara att kasta i vad som helst och lite kryddor, så har man mat för en hel vecka", menade Sten. "Men man ska akta sig för storkok av kålsoppa. Äter man det en hel vecka, går det inte att vara nära en."

"Ja, så är det nog", funderade jag, som varken har den blekaste aning om hur kålsoppa ser ut eller hur det smakar. Men jag vet ju hur en fis luktar, och det räcker nog för att förstå poängen.

Kålsoppa x 7 = Ingen närhet

Det var så skönt med lite storm. Vinden tog verkligen tag i mig där på Värnhem och sen gick allt mycket bättre. Jag kom hem, åt lite snabbt och kom iväg och tränade. Trött huvud och trött kropp - ett tillstånd av balans. Det viktiga är relationen mellan saker. Förhållandet.

Jag satte på Depeche Mode: "Shine", "When the body speaks", "Goodnight lovers". Jag har inte lyssnat så mycket på Exciter innan. Det passade utmärkt att stå och diska till, med varma understället under jeansen och halsduk runt halsen. Helt klart snygg syn! Kokte samtidigt lite broccoli, inspirerad av den aha-upplevelse jag fick hos Frid och Marie för några veckor sedan.

"Vad fasen är detta? Det är ju asgott!"

"Det är broccoli, Johan. Det kan man köpa fryst om man vill det, och sen koka upp lite vatten med salt i och sen slänger du i så mycket broccoli du vill ha och låter det stå en stund", förklarade Marie.

"Ja, det visste jag i och för sig, men jag hade glömt att det var så gott bara."

Nu ska jag sova och imorgon kommer jag vara pigg igen! Det kommer bli precis hur bra som helst!

Maskinen går bra

2006-10-27T08:17:00.000+02:00

Glärg, glärg. Öh, hmm. Tråk!

skype_machines.txt

Sömnpannkaka (dubbel sats)

2006-10-24T23:10:00.000+02:00

Jag har ägnat två kvällar åt att sova. Jag kan inte riktigt förstå varför, men jag har somnat, så jag antar jag har behövt det. Det är ju inte så att jag planerat det, skrivit "sova" i kalendern och så. Det enda mönster jag eventuellt kan se, är att jag båda kvällarna ätit ICA-handlarnas fiberpannkakor med Keso och hallonsylt (utan tillsatt socker). Det känns som att jag griper efter halmstrån, men det är den enda förklaring jag har.

Det som är väldigt trevligt med mig och Frid är vårt ofta icke-linjära sätt att konversera. Vi kan hoppa helt fritt i tid och rum och ändå hålla ihop det ganska bra.

Som sagt, jag har bara jobbat och sovit i två dagar, så det finns inte mycket att säga. Jag gör det enkelt för mig, och kastar in en riktigt vacker Skype-logg. Se hur den skimmrar!

skype_non-linear_conversation.txt

Jaha, det var det...

2006-10-22T14:47:00.000+02:00

Söndag. Sagornas och lägereldarnas dag. Eller, kanske inte riktigt. Jag har inte något att göra, mer än att eventuellt jobba lite. Om bara Micke gjort slag i saken och flyttat ner från Stockholm, så hade mina söndagar varit räddade. Då hade vi suttit nånstans och fikat nu, som två höstlika gestalter. Micke hade berättat om någon konstig dejt han varit på och jag hade sagt "ja, vart är världen på väg egentligen?" och beställt en espresso till.

Jag kom att tänka på en av de mest förtjusande saker jag någonsin hört förresten. Alla känner väl till att man kan bli inbjuden på en kopp te, sent på kvällen eller natten (nu tolkade jag inte det som en sån situation i och för sig), men detta är en variant som jag aldrig trodde jag skulle få höra. För ett tag sedan, när det fortfarande var alldeles för långt kvar till jul för att det hela på något sätt ska kännas logiskt, så fick jag, klockan fyra på natten på hemväg från kvarteren kring Möllan, frågan "Jag har broderat en julgransmatta, vill du inte följa med in och titta på den?". Det KAN man ju bara inte säga nej till!

Det är nästan så man får tårar i ögonen av en sån sak, och att man faktiskt lever i en värld full av atomvapen, går liksom inte riktigt att förstå just då. Skriver jag en bok nångång, ska jag sno hela grejen och använda det rakt av, i ett av de allra mest förtjusande kapitlen.

Det är så roligt med konstigheter, kontraster och paradoxer. : )

A waste of flesh

2006-10-21T20:15:00.000+02:00

Idag, efter ett pass på gymmet och en lång promenad, slog det mig vilket fruktansvärt slöseri med kött jag är. Man är ju inte bara gjord av själ, andliga saker och sån bullshit (här försöker jag låta radikal)!

"Händer skriver eld"

Nu uppfattas det säkert som att jag syftar på sex. Det är fan det enda folk tänker på! Men nu var det inte det jag syftade på, utan på enklare saker som en hand på en trött panna (eller på en trött häck), eller hjärnbarksmassage genom underarmssmekande, hårda kramar så det riktigt krasar i revbenen och gullande i största allmänhet.

Nu vet jag inte varför jag kom att tänka på Korridor-Pär, men han och Sara var så gulliga mot varandra en gång, att soffryggen lossnade från Pärs soffa. Jag vågade inte fråga vad som hade hänt, jag skulle ju bara in där på morgonen och hämta en CD eller vad det nu var, och då stod soffryggen lutad mot väggen.

"Fyll mig med luft igen, gör mig synlig."

Marie har börjat genomskåda mig allt oftare. Igår märkte hon att jag bara spelade dum, och fick Frid att torka av både mitt whisky-glas och mitt underlägg på sina jeans. Jag spelar ofta dum faktiskt, mest för att inte tråka ut mig själv, och för att se vad som händer. Ibland är det lite skönt att bli genomskådad. Är inte målet med livet att bli genomskådad, och ändå älskad?

"Det märks tydligt vilka som inte är vana vid att spela brädspel."

Jag underhåller mig själv. Bland annat genom att kläcka ur mig snusförnuftiga kommentarer av typen "JAG tycker i alla fall att jag är en frisk fläkt", samtidigt som jag ser ut som allt annat än en frisk fläkt, när jag ligger nonchalant i Frids fåtölj och dräller med mina spelpluppar, på ett sätt som märkbart irriterar Frid.

Vi spelade brädspel hos Frid och Marie igår nämligen. Det var riktigt mysigt. Vi satt där och pratade, spelade spel (Robo Rally), lyssnade på musik, sneglade på TV i deras optimala och lounge-lika vardagsrum. Jocke var med och det kändes som att han bidrog till en bra balans i hela atmosfären. Dessutom hade jag någon att prata med när det hånglades i soffan.

"Vad ska du äta för dött djur idag, Jocke?"

Jocke utstrålar veganism, men ingen har nog torkat upp så mycket blod efter döda djur som Jocke. Han har erfarenhet av att jobba på slakteri nämligen. Det är så roligt. Han är inte alls vegan, utan äter döda djur dagligen - ibland FLERA gånger om dagen! Det är bara det att han utstrålar en slags kosmisk kärlek och vördnad inför allt levande. Jocke är den mest äkta köttätande veganen som finns!

Jag har tänkt på vad jag gör idag

2006-10-07T16:46:00.000+02:00

Jag känner mig klängig. Om jag varit fem år hade jag säkert stått och dragit mamma i byxbenen. Men jag är inte fem år.

Kanske beror det på att jag har några mindre trevliga läkarbesök framför mig. Klängigheten alltså. Och ovissheten. När det är tjo och tjim, är man bland andra. Då är man inte tråkig. När det inte är tjo och tjim, är man ensam. Det är det celibattyngda singellivets hårda faktum. Herregud, snart två och ett halvt år.

"Vänta till sen, det kommer igen, hjärtat har stannat, men jag lever än!"

Träning är bästa medicinen. Jag sitter i ett stilla endorfinrus* just nu, och tänker på att jag gjort en hel del bra saker den sista tiden. Fler och fler bra saker. Man måste veta vad man vill. Det gör jag inte riktigt alltid.

Jag ville att vi skulle gå ut och festa, alla kollegorna, så jag gjorde ett utskick och kampanjade i korridorerna och igår var vi faktiskt arton stycken, som slog oss ner på "Volym" vid Möllan. Det var trevligt. Jag gillar "Volym".

Pausbild

Bildtext: Jag tänkte infoga en liten pausbild som jag råkade hitta på datorn. Det är vår gamla anslagstavla som vi hade på studentkorridoren. På bilden syns resultatet av min och Mickes kampanj "Bitter? Nej, besviken!", som vi körde för oss själva på korridoren. Micke hade kommit på sin dåvarande flickvän fikandes med någon annan, trots att hon inte ens borde befunnit sig på detta halvklotet enligt vad hon sagt till honom. Micke blev besviken och hon blev tillsammans med sin fikadejt istället. Så tragiskt att det är vackert! : )

Jag hade just fått klart för mig att min dåvarande flickvän inte skulle komma hem efter ett år i London (vilket jag i och för sig känt på mig redan innan). "Vi ska inte bli bittra! Men vi kan nog unna oss att vara lite besvikna.", var ungefär vårt resonemang. Så vi skrev på anslagstavlan och jag rakade av mig håret, som symbol för en nystart. Fantastiskt fånigt! : )

Så fortsätter vi...

Jag blev väldigt trött redan vid 22-tiden dessvärre. Fredagströttheten slog till med besked. Kämpade på till klockan var strax innan ett, men sen kunde jag inte vara social längre. Gick ner mot Gustav Adolfs Torg, blev less när jag tänkte på bussen, och fortsatte istället att gå hela vägen till Limhamn.

Ibland gör jag så. Experimenterar med mig själv. Tricket är att gå in och ur sig själv med jämna mellanrum. Man kan inte vara i sig själv just när utför allt det jobbiga, för där finns ju trötthet, smärta och känslor. När man nått ett delmål måste man däremot in i sig själv igen, för att kunna ta emot belöningen i form av bra känslor. Bra känslor ger ny energi. Sen ut igen och peppa sig själv utifrån, tills nästa delmål är nått.

Utifrån: "Några steg till, Lennerup! Några steg till!"
Inifrån: "Skönt! Bra gjort av mig! Gött!"

Jag kostar på mig sånt, bara för att det är fascinerande, men man ska nog bara använda sig av den tekniken om det verkligen är kris; Om man av någon anledning blivit luftlandsatt mitt ute i ett kargt vinterlandskap, och måste ta sig tillbaka till Umeå, eller kanske Luleå (i Norrland är överlevnadstekniker vardagsmat, inbillar jag mig). Typ. Jag har aldrig hört någon lära ut tekniken, för att man ska kunna ta sig hem från krogen sent en natt. Det hade nog varit frågan om betydligt mindre forskningsanslag om det varit utgångpunkten.

Några saker som jag vill:

- Ha roligt, utan att behöva vara en pajas
- Säga bra och fina saker till andra hundra gånger oftare
- Bli bättre på det mesta
- Anses som bra pojkvänsmaterial

Med risk för att det är pretentiöst - det finns en del att göra framöver.

"Jag har tänkt på vad jag gör idag, men nu känns det bra."

* En trevlig signalsubstans som utsöndras bland annat vid träning, men även vid beröring.

For real

2006-09-24T23:51:00.000+02:00

I lördags drog jag runt på stan med Marie. Frid jobbade. Malmö ser helt annorlunda ut, när man går runt med någon annan. Annars ser man alltid bara samma saker. Det får mig att undra, hur mycket av allt jag gör, som bara är invanda mönster egentligen. Det mesta troligtvis.

"Shit, den där mannen i den gula hatten har jag inte sett innan! Och se, han har en liten apa på axeln!"

Stan är full av jämna par nuförtiden. Två och två, överallt. Våren kan minst sagt ta sig i röven, när det gäller att titulera sig som den mest romantiska årstiden. Tacka vet jag höstkänslor. Höst är mycket mer på riktigt. Våren är bara en ljus illusion. Det är kanske det som de flesta gillar med våren i och för sig. Men det är inte på riktigt.

De har fantastiskt kaffe på Kafferosteriet på Kalendegatan förresten. Och dyra mackor.

På kvällen fick jag vara med om Frids generalrepetition inför födelsedagsmiddagen för hans kollegor. Blir maten likadan, lär ingen kräkas. Det var väldigt gott.

Jag gick hem redan vid halv tolv, men istället för sömn blev det en promenad längs Ribban, in till stan och hem igen. Jag tror jag var hemma vid halv två. Jag kunde helt enkelt inte somna - eller sluta gå.

Ikväll var jag och såg "Farväl Falkenberg" på bio. Jag borde nog inte gått och sett den själv. Det satt liksom en konstig klump i bröstet efteråt. Eller SKA man kanske se den för sig själv? Man behöver nog vara lite utsatt och svag när man gör det. Den sätter igång en massa grubblande, i alla fall i mig (åh, så svårt det brukar vara då).

"De är förrädiska. Minnen..."

Det finns några saker jag gillar med den här gamla bilden.

1. Den är tagen på min gamla studentkorridor. Jag är typ 24 år.

2. Den visar på något sätt precis så som jag oftast kände mig då - introvert. "Stör ej!"-skylten hänger kanske inte på två meters avstånd nuförtiden i alla fall.

3. Mina smala handleder. De ser lika spröda ut som salta pinnar.

4. Att det är jul.

5. Att jag inte har den blekaste aning om någonting, men trodde mig ha det. Nu tror jag mig åtminstone inte ha det.

Sensmoral: Ingen.

Avslutar med en logg över ett fullständigt horribelt resonemang, från mig och Frid.

skype_nojor.txt

En blå soffliggare

2006-09-19T20:38:00.000+02:00

Det börjar verkligen bli höst. Kastanjernas tid är här. Jag kan inte låta bli att plocka upp en varje gång jag är ute och går, och sen har jag aldrig hjärta nog att kasta bort den på hela vägen. Det brukar samlas en hel hög i mitt fönster tillsist. Det är faktiskt en ganska häftig känsla att hålla i nåt, bara för att man helt enkelt inte kan låta bli.

Idag har jag ätit en gigantisk, formpressad köttpuck till lunch. Vi var ett gäng som åkte hela vägen från Lund till Bulltofta Kött. Ja, hamburgarna var precis så groteska som alla sagt. De kan det där med kött på Bulltofta Kött.

"Vafalls! Kvarnen står ju och maler luft, Jönsson! I med fler grisar och kossor! Herregud, i med fler!"

Jag har hunnit fylla år och firade på "Restaurang Gamla Gatan" i Limhamn, tillsammans med mina närmast sörjande - Frid och Marie. Vi började med champagne. Sedan blev det gambas i lerkrus och till detta tjeckisk öl. Därefter lavastensgrillade oxfilémedaljonger med smörslungade champinjonhattar, rödvinssky och råstekt potatis. Rödvin till förstås. Vi avslutade med kaffe. Sen gick vi upp till Frid och Marie och hällde i oss två flaskor champagne till och blev odrägliga. Men det var en riktigt bra kväll.

Det var inte så konstigt att jag tänkte ta det lugnt i helgen, med tanke på att det blev ganska hårt på min födelsedag. Jag skulle bara ta en espresso med Jocke på Möllan i lördags, men kom hem först när vallokalerna öppnade. Jag passade på att rösta innan jag gick och lade mig.

För att vara en sån soffliggare, tycker jag det är väldigt viktigt att rösta.

Jag måste tänka mig för

2006-09-03T13:54:00.000+02:00

Är detta möjligtivs den bästa textsnutt som någonsin skrivits?

Nu har jag lust att ta ett kliv och
sätta nåt spår innan jag går
Kom med och gör en liten stund som ska
va kvar i hundra tusen år

Jag återupptäckte Jakob Hellman igår, och var på ett ställe som heter Inkonst. Jag vet inte om det är ett gott betyg för en klubb, om besökarna börjar spela "Sten, sax och påse" för att hålla sig vakna, men det var faktiskt ett ganska bra ställe.

Nåväl, slänger man i en Jocke, en Lena, en Kristina och en Johan blir det en ganska trevlig soppa. Hela soppan är kanske inte lika intresserad av fotboll, men just den sidan av soppan är å andra sidan lite mer intresserad av att festa natten lång, och nånstans på mitten möts alla och ger varandra lite nya intryck.

Jag blev bjuden på riktig Tequila igår och fick förklarat för mig att "det inte ska vara nåt jävla salt och sånt". Det smakade Whisky, så jag blev positivt överraskad. Jag kom även fram till att jag är usel på att spela "Hej Knekt!".

"Hej, jag är knäckt!"

Jag lyckades ringa upp Jocke i förmiddags, medan jag hade mobilen i fickan. Spelade in tre minuter och 16 sekunders promenad på hans mobilsvar.

Varför inte kasta in en msn-logg igen? Det är trevligt att arkivera helt vardagliga samtal.

msn_jocke_20060903.txt

En ensamvarg i fårakläder

2006-08-30T23:34:00.000+02:00

Jag är trött. Det är en sån vecka på jobbet, då det inte riktigt finns tid att hinna med allt under normal arbetstid. Jag får i och för sig skylla mig själv som inte gjorde allt i helgen, men jag dras med en konstig rastlöshet i kroppen just nu, och har inte alls kunnat koncentrera mig, så nu sitter jag i sista stund och förbereder morgondagen.

Jag kände mig helt overklig när jag kom hem idag och frös som en hund. Kurade ihop mig i soffan en liten stund och önskade att det var fredag istället, så jag bara kunde legat kvar där. Men hur kul är det att ligga där egentligen? Där lär jag inte göra några avtryck. Jag gör så otroligt lite avtryck!

Jag fick en liten dosa som skulle pipa när min kyckling-tjohej-grej var klar på Espresso House härom dagen. Bara det att jag inte sett en sån dosa innan, är ganska skrämmande. Det kan ju knappast varit någon nymodighet direkt. Vad har jag gjort sen 1993?

Äh, jag är väldigt duktig nuförtiden. Jag är nästan social. Dessvärre ska Frid sitta i kalsongerna och spela X-box hela helgen, medan Marie åker till månen (eller om det var Göteborg), men jag kanske kan sno åt mig en soffa där i alla fall, och sedan ligga och läsa.

"Jag kanske borde vara tyst, jag kanske ställer till besvär
Men jag vill sitta här bredvid, det är det enda jag begär."

Återblick ett år tillbaka

Men jag går inte isär

2006-08-23T22:47:00.000+02:00

I lördags var det fest. Allt började med Tapas-liknande mat hos Frid och Marie under eftermiddagen. Det skålades i Champagne. Och sedan öl. Tjeckisk öl. Inte konstigt jag blev full och glad, och hörde Håkan Hellströms "Ramlar" i huvudet hela kvällen.

"Det är lååång väääg neeer!"

Musiken på Mölleplatsen var inte så mycket att hurra för denna gången. När "La Concorde" spelade, tvingades vi faktiskt fly Mölle 3-tältet, på grund av sångerskans väldigt gälla röst. Jag tror "101" var största behållningen, men de spelade bara Depeche Mode-covers, så det är väl nästan att betrakta som fusk.

Frid och Marie blev trötta först och gick hem, och Jocke tappade jag som vanligt bort, men jag klarade mig väldigt bra ändå denna gången, för jag hade uppbackning av QlikTech:are! Pålitligare släkte finns inte!

"Det var en gång en man, som bodde på andra sidan skogen. Han förstod inte, varför Gud som är så god, hade skapat Mölle 1, 2 och 3, när man kan sitta med sina vänner och mysa."

Vi bestämde oss för att ramla in på efterfest på Deep. Det kändes aldrig som en riktigt seriös plan, utan snarare som ett slags "chicken race", där var och en bara väntade på att någon annan skulle banga ur först. Det var antagligen jag som bangade.

Det kvittar att det inte blev något av det där med Deep, för trädkronorna i Slottsparken var så fina och upplysta med grönt ljus, och jag blev kär i Kristinas cykel och vägrade nästan släppa pakethållaren, och jag fick äta köttbullar, verkligen skyffla in massor av köttbullar, och precis som draken i Bamse, blev jag snäll. Eller trött i alla fall. Jag lyckades faktiskt hålla mig vaken, promenera mot Limhamn och konstigt nog hinna med en buss som bara stod och väntade nånstans på halva vägen, just när jag blivit så trött att jag ville ge upp.

I söndags tog jag det bara lugnt av förklarliga skäl och tittade på en DVD med Eddie Izzard uppe hos Frid och Marie. Av någon anledning säger jag med jämna mellanrum "Alcatraz" eller "Tightening the chains" lite tyst för mig själv, sedan dess.

Bländad

2006-08-14T21:30:00.000+02:00

När jag var liten, på den tiden då en lös tand fick det att prirra av spänning i magen, hade jag inte den blekaste aning om att jag en dag skulle hitta min granne sittandes utanför sin dörr, i sin egen avföring, och trycka maniskt på sin mobiltelefon. Psykos eller fylla, vad vet jag?

Det är så mycket man inte vet i förväg. Det är lite som att gå en riktigt sen promenad och på hemväg över Sibbarp ha strålkastaren utanför kallbadhuset framför sig. Man ser verkligen inte ett skit vad som väntar. Det är först när man passerat den, som det blir tydligt. Då kan man känna sig lite dum, som inte såg allt lite tidigare.

I lördags var det regnigt och mysigt och jag satt och läste uppe hos Frid och Marie, i Maries morgontofflor, medan Frid grejade och Marie donade. Det är något speciellt att göra saker tillsammans men ändå var för sig, och till största delen vara tysta, bara småprata lite ibland, sätta på en kanna kaffe, titta ut och konstatera att det kommer regna hela dagen.

Oj då!

2006-08-08T00:27:00.000+02:00

Ah, nyvaken efter en god nattsömn och klockan är bara 00:55! Just det. Så kan det gå om man somnar på soffan direkt efter jobbet. Ska bli spännande att se vad som händer nu och hur jag ska lösa det här. Det blir nog inte helt lätt att somna om. Bra jobbat igen!

Tips till singlar för ett drägligare liv:

Lägg en kudde på ryggen när du ska sova. Det är skönt och skapar ett lätt och rogivande tryck.

Säg godmorgon till din golfbag, och skriv en lapp lite då och då.

Åh, du var så blå imorse när jag gick, och full av golfklubbor.

Köp två frukostbullar istället för en på söndag. Du kan ju träffa någon på vägen hem från bageriet (även om det är sannolikare att bli påkörd av ett fyllo). Tänk positivt!

Skaffa en Makak.

Jag avslöjar inte vilket (för ett är det) av dessa tips jag själv tagit till mig.

Lever

2006-08-05T23:24:00.000+02:00

Helgen har varit lugn - helt enligt plan. I lördags kväll började jag i och för sig bli riktigt less på mig själv och funderade på att försöka aktivera mig på något sätt, men det kändes fullständigt omöjligt att jag skulle kunna få med mig någon ut till västra hamnen för lite espresso och italiensk glass, så jag struntade i det och såg det som en utmaning att trycka undan de där tankarna långt ner i magen.

"Nämen, magknip igen Johan?! Vad håller du på med egentligen?"

Idag hade jag inte heller något planerat, så det var tur att Jocke sms:ade just efter att jag varit och tränat och frågade om jag ville bada. Han fick komma ner till Limhamn. På klassiskt Jocke-manér åkte han förstås för långt med bussen så jag fick gå och hämta honom ute på Ön. Han var i alla fall på rätt buss denna gången.

"Nästa Trelleborg. Trelleborg nästa. Resande som egentligen skulle till Lund, kan invänta nästa buss tillbaka igen på hållplats E."

Efter badet gick vi upp och hängde lite med Frid och Marie. Vi drack kaffe, åt roliga oliver som jag hade med mig och Frid och Jocke pratade om sånt jag inte förstår, typ datorspel och avancerade brädspel där man krigar med otäcka monster. Frid målar ett monster då och då (oftast i grön monsterfärg), visar det för mig, och sen ställer han undan det nånstans. Jag tror aldrig han spelar med dem. Men som Håkan Hellström sa i extramaterialet till Allsång på Skansen på SVT:s hemsida för några veckor sedan - "Det viktiga är drömmen".

Jag hängde kvar hos Frid och Marie hela kvällen. Frid spelade X-box 360 med trådlösa handkontroller och Marie lagade levergryta medan jag tittade på. Vi pratade lite allmänt om sånt som är konstigt. Det var lugnt och harmoniskt. Jag brukar visa min uppskattning genom att somna i en av deras soffor. Det är det finaste betyg man kan ge någon annan. Man somnar ju inte var som helst, menar jag. Bara där man får ro (om man inte är väldigt, väldigt trött efter att ha skrivit en 10-poängsuppsats på två nätter och råkar somna på en bänk inne på Ekonomihögskolan direkt efter inlämning).

Veckan har annars varit bra på jobbet. Jag försökte till och med vara lite drivande när det gäller att ordna "After Work", och lyckades få med mig några förlorade själar till sist. Jag hoppas det blir mer sånt under hösten. Man får nya perspektiv på varandra. Inte visste jag till exempel att en av mina kollegors största hobby, är att resa till Polen och köpa gamla fina positiv, som han sedan slår sönder med en yxa ute i trädgården. Det är förstås inte sant, men det är väl okej att önsketänka ibland?

Elektricitet i luften

2006-08-01T22:45:00.000+02:00

Frid och Marie har kommit hem från sin lilla semester i Danmark, och jag rusade snabbt över för att få lite koll på läget. De har varit borta sen i fredags, så jag gav Marie en kram i dörren. Eller så tog jag en kanske. Det är en viss skillnad. Jag behövde väl något välbekant efter mina äventyr på egen hand. Jag har ju till och med ätit köttbullar med gräddsås på ett varmt skräpmatshak nere i stan, så jag har verkligen utforskat nya sidor hos mig själv.

Precis lagom till att jag kom upp till Frid och Marie, började det blixtra över sundet. Vi stod mest och tittade ut genom fönstren och undrade om den stora lyftkranen nere vid Strandhotellet låg risigt till. En välplacerad blixt och kvällen skulle kunna bjuda på århundradets ljusshow. Den klarade sig i alla fall medan jag var där. Till viss besvikelse måste jag erkänna.

Sen började det verkligen åska på allvar. Just när himlen bestämde sig för att vräka ner allt regn som den hållt inne med hela sommaren, bestämde jag mig för att springa hem. Till viss del för att jag kom på att jag hade ett fönster öppet, men även för att jag inte kunde låta bli att undra:

1. Hur blöt jag skulle bli.
2. Hur rädd jag skulle vara.
3. Hur det skulle kännas i största allmänhet.

Det gick faktiskt fortfarande att hitta ställen där jag var någorlunda torr, när jag väl kom innanför dörren. Jag firade med knäckebröd i vardagsrumsfönstret. Jag längtade väl efter något riktigt jävla torrt antar jag.

På en blå boll nånstans i utkanten av Vintergatan

2006-07-30T12:29:00.000+02:00

Semestern är över och det har jobbats igen. Jobbats lite lagom mycket får jag nog säga, för jag tycker mest det varit en massa mys. Jag har bland annat ägnat tid åt att kasta en liten, blå boll genom vår korridor, och Jocke har ägnat tid åt att försöka fånga den - ibland med handen, ibland med ansiktet. Det är inte alls dumt att varva mental stimulans i form av QlikView Server 7.51, med Anna Ternheim-stunder så det riktigt skär i hjärtat. "Shoreline" är nog det mest produktivitetssänkande man kan spela.

"Åh, sänk min produktivitet, snälla!"

Det har varit någon slags Carpe Diem-atmosfär, och det har varit riktigt skönt. Jag brukar annars vara bäst på att försöka fånga morgondagen, men det ligger ju lite i sakens natur att den är ganska svårfångad, eftersom den alltid finns ganska precis en dag bort. Smäll till mig i huvudet och påminn mig om denna veckan lite då och då om jag verkar alltför allvarlig.

"Kom igen Johan, det svänger ju!
Var nöjd med livet som vi alla lever här..."

Igår var vi på Vogon och det var varmt. Bussresan till förfesten var också varm och själva förfesten var inte sämre. Det var först när jag gick genom stan mot Gustaf Adolfs torg mitt i natten som det var lite svalare. Men samtidigt varmare, men på ett lite annorlunda sätt.

Det var i alla fall skönt att duscha av sig när jag kom hem, och sedan direkt hoppa ner i sängen. Sängen snurrade i högervarv och jag undrade lite stilla för mig själv om den skulle snurrat åt andra hållet om jag druckit en öl till under kvällen, men jag orkade inte riktigt följa upp den teorin, utan somnade.

Helgens låt har annars varit "Even if you know me" med Eskobar. Kolla videon vet ja!

Inget för berömmelsen

2006-07-17T12:12:00.000+02:00

Avkoppling eller avstängning? Nu har jag funnit mig tillrätta i semestern. Promenad längs Ribban, fika vid Bo01 och sen solnedgång från Turning Torso och sedan rosévin vid Möllan, var nog det som fick det att hända. Sen dess är det riktig semester. Att dyka från badbryggan i småbåtshamnen är lycka. Och svalkande.

Jag ordnade en picknick till Frid och Maries ära, och för att fira att deras semester börjat. Ska man dricka champagne, så varför inte vid kanalen bakom slottet?

Annars är det mest sol och bad just nu.

Sol och bad
Gör Johan glad
(Men mest bad)

I vanlig ordning somnar jag alltid skönast i Frid och Maries soffor.

Jag hade i alla fall tur med vädret

2006-07-13T11:20:00.000+02:00

Om vi säger såhär. Gaaah! Det är inte lätt att slappna av. Igår försökte jag i alla fall ligga och sola lite på en brygga här nedanför. Ganska olikt mig. Jag vill helst spela strandtennis, kasta frisbee, spela volleyboll eller dra runt på en hoppstylta. Att ligga stilla i solen är inte skönt. Vem kan njuta av att ligga helt platt på marken och riktigt känna alla cellförändringar. Igår var jag så illa tvungen att ligga stilla, för det är ganska tröttsamt att kasta frisbee, när man själv ska försöka fånga den också. Dessutom ser det löjligt ut.

På något sätt vill jag tillbaka till Depeche Mode-konserten. Jag inser att det blir mycket svårt. Jag är nämligen inte helt korkad.

Nåväl, jag börjar nog komma in i semesterlunket i alla fall. Det ser hoppfullt ut.

Even the stars look brighter tonight
Nothing's impossible
If you believe in love at first sight
Nothing's impossible

Och jag svarar: Det är sommar. Det är sommar, det är sommar vi har nu.

2006-06-25T12:16:00.000+02:00

Så har midsommar passerat. Plötsligt är det stilltje. Skönt.

Dagen innan midsommarafton firade vi traditionsenligt midsommar med QlikTech. Det är så kul med ett företag som gör en hel del aktiviteter tillsammans. Klassresekänsla och att sitta längst bak i bussen är aldrig fel. Det är definitivt sammansvetsande.

Denna gången åkte vi till Bakken utanför Köpenhamn. Vi hade med oss massor av sill, potatis, köttbullar, lax och allt annat som hör till. Jag tror vi slängde mer än hälften. Det lämnades plats för öl och snaps antar jag.

"Ingen som är mer hungrig (på denna sidan jordklotet)? Okej, då kastar vi allt i sopsäcken här."

Jag blev väldigt förtjust i bergodalbanan Ulven. Enbart skön känsla rakt igenom. Tio gånger åkte jag den, och bytte vagn varje gång för att försöka komma på var i tåget man bör sitta, för att få det där optimala pirret i magen. Optimalt pirr i magen är skitsvårt att hitta annars, men inte när man sitter längst bak i Ulven.

En bra dag, inte minst för att mitt lag vann i brännboll.

Midsommar firades uppe i norra Skåne, ute i skogen hos Frids föräldrar. Osby känns knappast så exotiskt för mig, med tanke på att jag växt upp där, men är det bra till något så är det till att fira midsommar.

Frid och Marie hade dukat så blommigt att det var svårt att veta var man skulle fästa blicken. Det var nästan så man hade behövt ha ögonproppar.

Nåväl, det var Frid och Marie, Frid-kusin Fredrik med flickvän Karin, Benster med flickvän Frida-Kristina och jag och mig själv, som firade tillsammans. Det kunde faktiskt inte blivit ett bättre sällskap.

Som den rastlösa generation vi tillhör, åt vi oss snabbt igenom sillen och potatisen. Sen satt vi där mätta och tittade lite förvirrat på varandra, utan att ha hunnit med mer än en enda snaps. Det var först då vi insåg att vi gjort fel och att våra föräldrar gör det där så mycket bättre. De kan konsten att äta sakta, ta en snaps för vaje tugga och att sjunga snapsvisor. Vi kom bara på en enda snapsvisa, men ingen kom riktigt ihåg texten.

"Hmm, hmm...öh, hmm...så dör du nöjdare. Skål!"

Sen började Frid längta till frukosten dagen efter. Han kan verkligen konsten att leva i nuet. Själv började jag längta smått till grillandet, som vi planerat till senare på kvällen. För att få tiden att gå lite snabbare, letades ett krocketspel fram och en ganska märklig terrängbana byggdes. Jag tänker inte redogöra för spelets alla vändningar, och nöjer mig istället med att nämna att jag vann.

Sen gick det av bara farten och jag och Fredrik var ganska övertygade om att festen hamnat i någon slags tidslucka, för plötsligt var klockan nio och det borde rimligtvis vara dags att grilla. Frid, som legat och vilat en bra stund på grund av sin huvudvärk, kvicknade till när brandvarnaren gick igång. När röken skingrat sig låg det ett högt berg av grillat kött och dallrade på en stor tallrik. Jag undrar hur många plågsamma djurtransporter det gått åt bara för vår lilla midsommarfest, men jag hoppas inte det är alltför många. Åt upp allt gjorde vi i vilket fall som helst inte.

"Mer kött någon? Ingen? Frid du får plats med lite till om du sätter fingrarna i halsen."

Natten avslutades framför en film på tvn. Jag somnade så skönt i mitt soffhörn.

We are the only ones right now that are celebrating

2006-06-04T23:15:00.000+02:00

Förra fredagen skålade vi in helgen i champagne. Jag och Frid hade suttit och häckat i varsin soffa under dagen, lediga som vi var, men såfort Marie kom hem efter jobbet, korkade jag upp min sparade champagne. Vi skålade utan någon som helst speciell anledning. Vi ville bara fira. Att vi lever kanske.

Jag firar saker alldeles för sällan, det har jag insett såhär efteråt. Jag måste köpa hem en ny champagne att lägga på kylning, för jag vill helst fira något snart igen, men veckan som gått har jag mest känt mig illa till mods.

Min kusins flickvän har inte lång tid kvar. Inte för att jag har någon extremt nära kontakt med dem, men jag verkar ifrågasätta hela tillvaron efter att jag fick höra det. Var det detta som skulle utlösa 30-årskrisen kanske? Förvirrad, fundersam och trött. En irriterande hosta har hållit mig vaken dessutom. Det blev bara ett par timmars sömn per natt.

Igår var det i alla fall äntligen flyttdags för Frid och Marie. Jag som gillar fysiska utmaningar fick göra lite nytta och samtidigt trötta ut mig fysiskt. Låda efter låda, märkta med "Snorklar" skulle bäras. "Snorklar, sommaren 2001", "Snorklar, sommaren 2002", "Snorklar, sommaren 2003", osv. Om detta (som vanligt) inte var en kryddning av verkligheten, skulle man lätt kunnat tro att Marie var dykfantast. Jag somnade riktigt gott efter allt bärande.

Idag har jag, min syster och mina föräldrar dragit runt på Österlen och tittat på havet. Sjön suger verkligen inte. Det var fint.

Imorgon ska jag jobba igen. Jag älskar mitt jobb.

As our ashes turn to dust
We shine like stars

Som att dra ett snötäcke över huvudet

2006-05-20T10:56:00.000+02:00

Glärg! Glärg! Och ett huvuddunk i väggen. Jag ÄR verkligen dum i huvudet.

Nåväl, har varit en vecka på Island utan att hinna ser mer av Island än ett hotell dagtid och Reykjavik nattetid. Konferens i sex dagar. En stor bild på en myra visades bland annat. Det är så vi ska vara. Som små maskiner.

Isländska kvinnor är galna för övrigt. Att bli fysiskt antastad när man går ut, är inte något svenska killar är vana vid. Inte ens våra tuffa säljare, visste hur man ska reagera på sånt. De såg livrädda ut.

Det ska bli trevligt när Universal Poplab släpper sin nya skiva förresten. "I could say I'm sorry", är synthpop på högsta nivå. Riktigt radiomässig.

There's an accident just waiting to happen
It's like my own heart has got a brand new captain
Letting go of all the things I know
With both eyes closed to the unknown

There's a big black hole just waiting to open
One out of three hearts has to be broken
Letting go of all the things I know
With both eyes closed to the unknown

I could say I'm sorry but I'm not...

Meningslös

2006-04-19T22:04:00.000+02:00

Jag tycker väldigt mycket om enstaka meningar. En enda kan verkligen räcka, för att berätta en hel historia, eller åtminstone måla upp en hel historia i mitt huvud. Jag tänkte publicera en sån mening här. Den är över 15 år gammal nu, men jag är forfarande lika stolt över att ha kommit på den.

"Klappret av kastanjetter hördes inte lika tydligt längre."

God fortsättning!

2006-03-31T23:26:00.000+02:00

Härligt! Nytt år, nya drömmar! Jag firade Chandramana Ugadi* med Frid igår. Vi lagade två indiska rätter, så starka att de var på gränsen att självantända. Det var riktigt gott, men det fick förstås konsekvenser idag.

"Starkt in, starkt ut."

För övrigt dras jag med en irriterande förkylning. Det är EN irriterande förkylning för mycket för min smak.

*Chandramana Ugadi is the New Year of the Telugu People of Northern India.

Von oben

2006-03-26T23:20:00.000+02:00

I torsdags var det mingel i Turning Torso med kollegorna. En solnedgång från 49:e våningen, fick avsluta tillställningen. Vackert. Malmö är fint, von oben.

I fredags kände jag för tapas, men alla ställen var fullbokade. Vi fick irra omkring på stan och leta bord. Hamnade på "Chili" till slut, och det var inte alls dumt. Det var trevligt att sitta i sofforna på andra våningen, med en öl i handen, och blicka ner på alla, medan vi väntade på ett ledigt bord. Chili är fint, von oben.

Det var som vanligt jag, Frid och Marie. Och Micke, som kommit ner från Stockholm (von oben) för något folkpartistiskt evenemang. Han hade ätit middag med några finska skolpolitiker, eller vad det var, men vi piggade snabbt upp honom med vårt fantastiska humör, och sen var han sig själv igen. Frid och Marie var fjolliga och inledde med drinkar, Micke var aningen fjolligare med sin cider, medan jag var tuffast av alla som vanligt med min tjeckiska öl. (Snälla, låt mig få leva i denna illusion. Det känns viktigt. Inte minst eftersom det är ett tydligt "von oben"-tema här.)

En arg farbror gick tillsist och vi fick ett bord. Och mat, som var riktigt bra. Jag tror vi var lite högljudda, för ett par som satt till vänster om mig, satt plötsligt en bra bit bort till höger istället, när jag såg mig omkring. Kanske flyttade de sig i samband med att Frid reste sig, spottade på sin tallrik och skrek "Örk, människokött!". Det där sista hände aldrig förstås. Kanske var det istället våra syltade och halvdöda, polska grodor som låg och sprattlade i en burk på bordet, som fick dem att flytta. Eller, ärligt talat var vi väldigt städade och snälla som vanligt. Det är en gåta att de flyttade på sig.

Efter maten stack vi till "Freitag" och lyssnade på synth, drack billig öl och tittade på folk och fä. Där kom tröttheten smygande och vi flydde i en taxi från centralen, nångång innan två.

Lördagen ägnade jag åt att ligga uthälld på en av Frid och Maries soffor, där jag lät mig matas med våfflor, god pastasås (med rökt lax bland annat) och massage. Jag passade även på att sova en stund, när jag ändå inte behövde tänka på något annat.

Det här "von oben"-livet passar mig ganska bra. Jag är ju bäst.

Och tillsist några uttalanden i olika tidningar om detta inlägg:

"Johan bevisar ännu en gång att det är tillsammans med honom man ska vara en fredagkväll!" - Allt om ironi

"Fantastiskt! Fem påsar med kräftsmör av fem möjliga!" - Kräftor & Sånt

"Det är så fint att man får blodsprängda ögon" - Tidningen Kött & Blod i en skål

När fågelinfluensan kom till byn

2006-03-19T16:16:00.000+01:00

I morse under min promenad ut till brofästet, stötte jag ihop med en person från Sydsvenskan och en person från gatukontoret. De stod bredvid en död svan, som låg nere i vattenbrynet. Det har förstås hänt att svanar dött förr, men en död svan är ju inte bara en död svan nuförtiden. Vi får väl se vad det blir av det, men det är nog en god idé att inte slicka på döda svanar eller andra fåglar framöver.

I övrigt har jag haft en riktig "Playing the Angel"-helg. Det är så sällan jag lyssnar på ett helt album från början till slut nuförtiden. Men jag erkänner, jag har hoppat tillbaka till "Lillian" ett antal gånger innan jag fortsatt. Depeche Mode har verkligen hittat tillbaka till något som mer liknar "Violator". Det gillar jag.

Jag avslutar med några fraser jag vill höra lite oftare.

"Och till sist, ja just det, en hink skirat smör!"

"Men jösses, de här köksstolarna är ju bakvända!"

"Jag skulle just svänga åt vänster, när bilen liksom blev mjuk."

Ornitolog

2006-03-15T22:40:00.000+01:00

Det allra bästa just här och nu, är att min fleece-tröja, som jag just krängde på mig, känns väldigt skön mot huden.

Det blev en kvällskollaps efter att jag kommit hem. Skulle bara vila lite, lite efter duschen och lade mig i sängen. Trodde klockan var halv tre på natten när jag vaknade, men hade sett fel. Den var bara 22.30. Om det är bra eller dåligt, funderar jag över just nu. Och jag funderar också på hur livet skulle vara om jag hade en heltäckande, svart fleece-dräkt för hela kroppen, med integrerad fleece-huva att kränga över huvudet. Eventuellt någon slags kråknäbb, som tillbehör. Äkta lycka, är min spontana känsla.

Neonskyltar på gatorna
Sänder ljus till mig och skatorna...

Bit mig i kinden, vinter!

2006-03-12T22:43:00.000+01:00

Det har verkligen varit vinter denna vinter. Inte minst denna helgen, och jag har börjat varje dag genom att hoppa i understället (jag är definitivt underställsfetischist) och gett mig ut på vinterpromenad. Det har bitit så skönt i kinderna och "Silent Shout" med The Knife passar extremt bra till kall, torr snö och igenfrusna vikar. Det arpeggio som går igenom hela låten, blippar och bloppar så tjusigt. Om man kunde höra iskristaller gnistra, skulle det låta så.

När vi ändå är inne på synthljud, avslutades faktiskt fredagkvällen hemma hos Frid, där vi satt och lyssnade på hans egna kompositioner som släppts under namnet Elektropeng, i en av hans lokala mappar på Macen. Det blev "Gasattacken utan slut", "Störigt ljud" och en hel del annat trevligt. Marie tycker att hans musik låter som en utdragen orgasm. Okej att han kanske drar lite på tonerna ibland, men efter fyra öl på Lilla Torg, märks det inte så mycket.

"Thank you for trying..."

Jag och Frid gick faktiskt och satte oss på Lilla Torg direkt efter jobbet i fredags, efter att självaste jag själv Skype:at Frid och frågat om vi inte skulle smita från respektive jobb lite tidigare, för hamburgerprovning på McDonalds och sedan några Urquell. Frid var inte sen att hoppa på projektet, vilket nästan förvånade mig. Det brukar alltid vara en trygghet för oss båda att vi kan komma med förslag, utan att behöva stå för dem helt och fullt, eftersom den andra med 95 procents sannolikhet kommer banga. Så var det inte denna gången, och som vanligt är det alltid trevligt att inte banga. Ska jag vara ärlig har det varit ganska slutbangat för min del, när det gäller att gå ut (det som brukar kallas festa tror jag) det senaste året.

"En öl med grädde, tack!"

Nåväl, i fredags var det grabbkväll och under fyra rundor öl löste vi det mesta som är värt att lösas, förkastade det mesta som går att förkasta, och frös. Det var ganska kallt om man satt nära fönstret. Det hade antagligen varit varmare att låta sig bli svedd av en gasolbrännare utanför. Men där satt ju rökare.

"Eländiga rökare!"

Jag ska förresten berätta lite om Island för er. Jag ska ju dit i mitten av maj med mina fantastiska kollegor.

På Island finns det något som heter "fårskiva" och som faktiskt liknar vår svenska kräftskiva ganska mycket, förutom att det är får man sitter och suger på. Till en isländsk fårskiva får man beräkna ca 20 stycken får per skalle. Det kan tyckas mycket kanske, men då ska man ha klart för sig att det är ENDAST ögonen man äter. Fåren står i en liten inhängnad just bredvid det uppdukade långbordet. Ja, de är levande alltså.

Själva ätandet går till ungefär såhär:

1. Greppa ett får med ena armen framför frambenen och andra armen bakom bakbenen och håll ihop de två benparen så hårt du kan, så att fåret inte sparkar ner alltför mycket från bordet.

2. Lyft sedan upp fåret, forma läpparna till ett stort "O" och sug sedan ut ett fåröga ur fårets ögonhåla.

3. Tugga och njut.

4. Vänd på fåret och upprepa samma sak.

5. Sätt sedan ner fåret och ge det en smäll i baken, så det springer ut i den isländska vildmarken, där det sedan kan irra omkring i ett evigt mörker. Eller evigt förresten, det lever oftast bara ett par dagar till.

Detta är helt sant.

Värt att veta:

I likhet med kräftor, blir får alldeles röda när man kokar dem.

Kvar?

2006-02-17T17:02:00.000+01:00

Idag är det fredag. Jag har ägnat ungefär hela min tid de senaste veckorna åt att jobba, eller tänka på hur vi kan bli bättre på att jobba. De timmar som blivit över har jag sovit och frågan är nästan om jag inte sovit fler timmar på bussar än i min egen säng. Det betyder inte att jag åkt särskilt mycket buss ska jag tillägga. Jag börjar få bilden klar för mig nu i alla fall. Kontroll på läget. Inbillar jag mig i alla fall.

Jag vet inte riktigt var jag befinner mig känns det som. Jag vet inte ens om jag existerat på ett tag. Är jag kvar? Jag har nog mest bara bitit ihop. Antingen brakar man ihop, eller biter man ihop. Så är det ju.

Men, just nu känns det som jag har lite andrum faktiskt. Jag har kommit på att om jag lyssnar på Mozart, känner jag mig ganska avslappnad. Det finns stunder då tung EBM inte riktigt passar så väl.

Jag har haft diskussioner med Frid om att bestämma en tid för tidig promenad imorgon. Det hade varit skönt tror jag, även om det kanske är jävligt väder. Vi män behöver komma iväg lite ibland. Vi är ju gjorda för det egentligen. Gå långa sträckor under hemska förhållanden. Inte ge upp. Inte ge upp. Förrän vi fällt en hjort och kan bära hem den till kvinnorna, så de kan hylla oss. Om de finns kvar.

Allt brunt är inte bajs

2006-01-08T12:03:00.000+01:00

Det finns vissa saker som är förtjusande. I nedanstående utdrag ur min MSN-logg är Mickes handlingskraft, när det gäller inslaget om dödsannonser ur Tvärsnytt och den musik han hörde i bakgrunden, inget annat än förtjusande. Det är en slags passion som ligger bakom såna saker. Att inte kunna släppa taget. Att vara tvungen att följa den där känslan. Att visa sig sårbar och faktiskt kontakta Tvärsnytt och fråga om det där speciella inslaget från Örebro. Jag tycker även att köttfärslimpan som kommer på tal, klär det hela på nåt vis. Det är lite brunt, men det är fint.

Micke är väl värd sin intergalaktiska rymdmadrass.

msn_logg_20060108.txt

14-timmarsklubben

2005-12-17T11:52:00.000+01:00

Jag har sovit i 14 timmar inatt. Jag låter det tala för sig själv, när det gäller hur min vecka varit. Men nu är den över. Det är helg och jag är spritt språngande ledig!

Jag tänkte börja med en liten promenad ner till småbåtshamnen. Jag måste se lite hav och måsskit igen, känner jag. Sen blir det kaffe. Inget jävla automatkaffe.

"Åh, riktigt kaffe!"

Nu är det dags att gå ut och fylla lungorna med luft och livet med mening!

150-metersklubben

2005-12-12T21:46:00.000+01:00

Jag är trött och illa till mods, men vet inte riktigt varför. Jag vet varför jag är trött i och för sig. Jag sover illa just nu. Jag kan i alla fall glädja mig åt att jag numera tillhör den exklusiva 150-metersklubben - klubben för de som tränat biceps på 150 meters höjd.

Marie släppte nämligen in mig i Turning Torso i lördags. Det var faktiskt fräckare än jag trodde. Det var lite väl dimmigt, så utsikten var inte den bästa. Jag kunde i alla fall ana marken långt där nere, när jag stod framme vid fönstrena. Jag fick faktiskt inte någon sugande känsla i magen, vilket jag blev lite förvånad över med tanke på att jag brukar få det bara jag tittar över kanten när jag sitter i soffan. Så farligt är det inte i och för sig. Jag tror det mest är när jag tittar på film och de gör en kameraåkning över ett högt hustak, som jag får den där känslan. Känslan av att trilla ur soffan.

Vi sprang några rundor på lite olika våningar, men när vi smugit in för att titta på gymmet, kunde jag inte motstå tillfället och fattade en skivstång och körde några repetitioner. 150-metersklubben. Det är grejer det.

Se, vi fyllde två soffor!

2005-12-08T22:05:00.000+01:00

Vi fyllde faktiskt två soffor på förfesten förra lördagen. På bilden förklarar jag hur härligt det är att vi är ett sånt gött och spretigt gäng som ska iväg tillsammans. "Jag förstår mig inte på er, men det är trevligt att ni är här hos Frid ändå", säger jag.

Vi var på plats aningen tidigt och fick stå ute i kylan i över en timme. Det förklarar kanske varför jag är så extremt förkyld nu. Eller inte i och för sig. Det är ju tydligen bara en myt att man blir förkyld av att frysa.

Jag vill inte vara förkyld. Det är så tråkigt.

Idag rör jag mig sakta

2005-12-03T10:44:00.000+01:00

Shit, vilken vecka! Jag tror jag har lyckats sova fyra timmar per natt i snitt. Inte nog med att jag kommit i säng i senaste laget, jag har dessutom vaknat vid halv fem på morgonen och sedan bara väntat in klockan. Jobb på dagarna och en massa sociala åtaganden på kvällarna. Julfesten med jobbet i torsdags var trevlig, men julfestande fanns inte riktigt med på min önskelista denna veckan. Kul att träffa alla kollegor under lite andra omständigheter i alla fall. Och alla nya kollegor. Finns det något annat svenskt företag som gått från 75 anställda till 195 anställda på ett år? Julfesterna sväller.

"We move fast" är ett av våra core values. Vi rör oss väldigt snabbt visserligen, men tar vi verkligen snabbaste vägen från punkt A till punkt B? Vi ser nog mest ut som en svärm knott. En jävla aktivitet och rörelse, men som helhet står svärmen ganska stilla ändå. Nåja, så illa är det inte. Det finns en del att önska bara.

I fredags tror jag inte någon som kommit in i våra lokaler kunde gissat att just "We move fast" finns någonstans djupt inne i kärnan av oss själva. Det var dämpat och folk använda mest munnen till att gäspa. Våra core values skulle nog avfärdats som corporate bullshit.

Vill du generera lite corporate bullshit att anväda på ditt företag, finns denna sida:

Corporate Bullshit Generator

Fredagströttheten igår var enorm. Jag har nog lyckats ta igen en del sömn under natten som tur är och jag börjar samla mig så smått. När jag ser mig omkring ser jag bara förödelse. Jag ska börja med att orientera mig lite. Det finns en del att röja upp, så jag ska röra mig lite lagom sakta de närmsta timmarna medan jag diskar och städar. Ikväll är det Electrixmas, men jag ska nog inte röra mig alltför fort då heller. Lite lagom.

Det är så jobbigt bara

2005-11-23T22:21:00.000+01:00

Idag har det varit riktigt jävligt. Jag har inte varit i fas med denna dagen alls. Det började redan i morse. Jag måste helt enkelt ha vaknat lite vid sidan om själva tillvaron. Typ tre centimeter. Det har varit helt omöjligt att hitta rätt igen. När jag kom hem efter jobbet var jag nästan gråtfärdig och det gjorde det inte bättre av att jag lyckades få in långfingret i ett hål i dörrposten, när jag skulle sträcka mig in för att tända. Det gjorde riktigt, riktigt ont. Nåväl, hål som hål.

Jag valde att bita ihop och ta några djupa andetag och sedan hoppa in i duschen och därefter lägga mig i sängen och sova bort större delen av kvällen. Jag vaknade till liv för en stund sedan. Kilade ner och köpte läsk på Videomix. Lämnade en femtiolapp och fick tillbaka sex kronor. Det har varit en sån dag helt enkelt. En dag då jag fått väldigt lite tillbaka för mina insatser.

Det är inget mästerverk, men det är allt jag har

2005-11-20T21:39:00.000+01:00

I fredags fick jag höra att min faster fått en hjärntumör. För drygt tio år sedan var det min pappa och nu är det hans syster. Elände. Det är allt jag kan säga.

Jag tillbringade större delen av lördagseftermiddagen på stan för att säga hej då till Svala och Floki, som ganska hastigt bestämt sig för att flytta till Island. Leksaksbutiker, stadsjoddling och att hitta delar av rymdskepp mitt på självaste gågatan är ganska bra medicin. Det får en att tänka på annat.

På kvällen gick jag och handlade med Marie. Jag köpte en liter mjölk och en folköl. Riktigt ynkligt på nåt vis. Sedan gick vi inom Thai House och köpte med oss mat. Marie hängde med hem. Frid var hemma och spelade så hon var lite rastlös verkade det som. Vi delade min öl och tittade på "Grabben i graven bredvid".

Efter filmen drog vi hem till Frid som stod och stekte schnitzel klockan elva på kvällen. Massor av schnitzel. Jag tror aldrig jag sett så mycket schnitzel. Wollmer, Frids kompis, var också där. De hade spelat brädspel hela dagen och då blir det lätt så att man inte kommer igång med att steka schnitzel förrän i senaste laget. Men det är ju som tur är aldrig för sent för schnitzel.

En inte helt vanlig torsdag

2005-11-19T21:12:00.000+01:00

I torsdags mötte jag upp med Frid på stortorget efter jobbet. Det var fullt med folk där och de hade facklor i händerna. Jag blir alltid lite extra försiktig när jag ser folksamlingar med facklor. Det kan ju vara mig de är ute efter. Det var de inte denna gången och de verkade inte vara ute efter Frid heller. Vi kunde ostört snedda över torget, hoppa över en liten mur som någon byggt mitt i vår väg (väldigt onödigt) och sedan träffa Alexander, för första gången på över sex år för min del.

"Hej Alex, det var inte i förrgår!"

Det är märkligt. Senast vi sågs var på Hultsfred och nu var det ändå som att vi tog vid precis där vi slutade, men lite mindre bakfulla. Så är det med gamla vänner. Vi fann våra roller direkt och började leta efter ett lämpligt ställe där vi kunde sätta i oss mängder av kött. Vi kom inte fram till något självklart ställe för detta och orkade inte med något finlir. Det var dessutom kyligt och skulle vara en kväll i återföreningens tecken. Om vi velat kunde vi tjafsat i timmar om vilket ställe som är bäst, det har vi alltid varit bra på, men livet handlar inte bara om att ta, utan även om att ge, eller åtminstone om att ge med sig. Mando blev kompromissen. Och missen.

Jag tog oxfilé. Jag antar att "Special" i detta fallet stod för extra lite kött. Frid blev också lite missnöjd. Hans öl var full av kokosflingor eller något kokosflingsaktigt eller möjligtvis något åt det hållet. Han fick den utbytt. Alex drog vinstlotten och fick en lövbiff som gott och väl täckte hans tallrik. De måste nästan ha hyvlat av hela sidan på en kossa. Det unnar jag Alexander, som forskat mycket kring det här med skadeglädje. De flesta är nog bekanta med hans formel: Skadeglädje = Den enda sanna glädjen. Jag har för mig att han kom fram till den i samband med att han satte en Rambo-kniv i sin kusins handled, eller om det var när samme kusin åkte pulka och bröt benet - spiralbrott - en vecka innan han skulle till Österrike på skidresa. Nåväl, Alexander fick mycket mat för pengarna.

Efteråt satte vi oss ute på lilla torg under tre gasolbrännare. Mysigt. Under gasolbrännaren bredvid oss, slog sig en äldre, välklädd herre ner. Mindre mysigt. "En Garde!", skrek han med jämna mellanrum och berättade att han var släkt med Olof Palme. Hans far hade varit prost nånstans i Småland. Jag minns inte var. Han var nere i Malmö för att hälsa på sin dotter som serverade på Hotel Residens eller "Residaaanset", som han själv uttryckte det. Han var riktigt full och tyckte att vi var "fina pojkar". Det var lite obehaglig faktiskt, framför allt när han frågade om vi hade flickvänner och Frid pekade på mig och upplyste honom om att jag minsann var lovligt byte. Jag tror inte riktigt han hörde det, eller så var han kanske inte tillräckligt intresserad. Han vinglade lyckligtvis iväg efter ett tag.

Allt var bra med Alexander. Han hade hunnit med att skaffa en flickvän och att göra henne med barn, två gånger, sedan vi senast sågs.

"Ja, så har jag förstås skaffat flickvän och gjort henne med barn, två gånger!", berättade han och visade bilder på de små underverken.

Tänka sig. Alexander. Pappa. Alexander? Är det inte lite oansvarigt? Visst, vi är riktigt bra killar allihop i vårt gamla kompisgäng. Inga glidare med bakåtslick direkt. Robusta på nåt vis. Vi gör rätt för oss. En aning hämmade i och för sig. Men vuxna? Alexander hade visserligen rattkrycka i sin gamla Saab redan för över tio år sedan. Det är inte bara vuxet, utan snudd på gubbigt. Och modigt.

När jag och Frid lämnat Alexander på hans hotell igen och letade efter en lämplig buss, mötte vi Carolina Gynning. Hon passerade oss alltså. Vi hade velat säga "bra" till henne. Varför vet jag inte. Av medlidande kanske. Det kan inte vara lätt.

Jag förtjänar inte er!

2005-11-15T10:22:00.000+01:00

Kärlek, hälsa och vänner är formeln för lycka, det vet vi ju alla vid detta laget. Har man inte alla dessa komponenter kan man faktiskt klara sig ganska bra ändå. Man kan till och med klara sig riktigt, riktigt bra enbart på komponenten "vänner", men då vill det till att man har de allra bästa. Det har jag.

I fredags blev jag extremt bortskämd av Frid och Marie. De bjöd inte bara på oxfilé (ni veganer får hålla för smaklökarna), potatis- och palsternackspuré och kaprissmör, utan även kaffe, hemmagjord tryffel och whisky. Men inte nog med det. Jag fick en CD med "Sturm Café" av Frid också. Av Marie fick jag en triggerpunktsbehandling. Min nacke och rygg är tydligen vad en diplomerad massör brukar kalla: Jävligt spända. Efter behandlingen gjorde Marie bedömningen att de var: Inte fullt så jävligt spända. Ett steg i rätt riktning alltså.

Jag vill bara påpeka att jag inte fyllt år. Jag har inte heller gjort något särskilt bra. Jag fick allt ändå.

Cats and dogs

2005-11-07T21:20:00.000+01:00

Jag sitter här och längtar till den 3 december. Det är förstås inte datumet som sådant jag ser fram emot, utan det som ska hända. Jag och Marie har bestämt att vi (inklusive Frid) ska baka lussekatter i min lussekattsmaskin. Den brukar mer eller mindre gå på högvarv fram till jul, men förra året stod den nog helt stilla faktiskt.

Lussekatterna är tänkta att ätas på vår förfest. Denna gången verkar det som att vi faktiskt kommer lyckas dra tillräckligt med folk för att fylla två soffor och lite till. Det börjar nästan likna storhetstiden mellan 1995-1996, då vi alltid var många som drog till Mejeriet för att fira elektronisk jul. På den tiden hette det Virtual X-mas. Nu heter det Electrixmas.

Allt prat om bakning fick mig att tänka på en tax vi hade. Han hette Otto och lyckades äta en halv plåt ojästa bullar en gång. Han svällde upp som en ballong och bajsade sedan en gulaktig kräm i några dagar. Frid funderade på att köpa honom. De kom bra överens. Jag kan också nämna att samma tax gjorde en äldre taxkvinna på smällen, trots att han rimligtvis inte borde varit könsmogen. Otto tog verkligen för sig av livet.

Jag tänkte avrunda med några kreativa unga killar från Gävle, som spelade på Electrixmas förra året.

Sturm Café - Der Grosse Schwein

Är det bara jag som tycker detta svänger?

Läggdags

2005-11-01T22:38:00.000+01:00

Det är läggdags
för skämten
Det är allvar
i år...

En film blir till

2005-10-31T21:17:00.000+01:00

Jag är grymt trött ikväll, men sitter och filar på ett storslaget filmmanus. Jag har bara lite lösa tankar just nu, men vad tror ni om detta?

Alternativ 1:

HARRYSSON: Tittar förskräckt mot himlen.

- Ska den där sparven verkligen flyga så lågt?

REMUS: Släpper sin tunnbrödsrulle.

- Jösses! Fly Harrysson! FLY!

Alternativ 2:

HARRYSSON: Tittar förskräckt mot himlen.

- Ska den där sparven verkligen flyga så lågt?

REMUS: Tittar genom sin tunnbrödsrulle.

- Det är ingen sparv Harrysson! Det är en rymdstation!

Alternativ 3:

HARRYSSON: Tittar förskräckt mot himlen.

- Ska den där sparven verkligen flyga så lågt?

REMUS: Höjer sin tunnbrödsrulle.

- Spelet är slut Harrysson! Ta av dig kläderna!

Äh, det var svårt det här med manus. Tror jag struntar i det och försöker sova istället. Kan ändå inte riktigt få in de här scenerna i ett vettigt sammanhang.

Raserade drömmar och illvilliga lögner

2005-10-30T10:29:00.000+01:00

I morse väckte jag Micke just när han skulle hugga in på en stor bit ost. Han jobbar i riksdagen och det hör förstås inte till vanligheterna att privata företag får ställa ut sina produkter i maktens högsäte, men i Mickes drömmar verkar det vara helt i sin ordning. Denna gången var det ett företag som bjöd på snaps och ost. Eftersom jag känner Micke väl, så vet jag precis hur nöjd han måste sett ut där i drömmen, när han stod med en snaps i ena handen och en bit ost i den andra. Hade jag bara vetat, skulle jag varit snäll och väntat med att komma utfarande i vardagsrummet och skrika "fy vad jag smakar skunk i munnen!".

Det finns en förklaring till hela händelseförloppet ovan. Anledningen till att Micke drömde om ost, bör ha varit att vi såg "Wallace and Gromit" på bio igår och Wallace gillar ost väldigt mycket. Den lilla bjudningen i Mickes dröm, måste ha haft att göra med att vi diskuterat korruption tidigare. Vi fantiserade bland annat om att jobba med att utfärda utskänkningstillstånd inom kommunen.

En dagens, tack! Sätt upp det på "firman".

Nåväl, det går alltså att se kopplingar till ostbjudningen och vad som hänt under dagen. Det går även att se tydliga kopplingar mellan vad som hänt under dagen och min skunksmak i munnen. Vi var nämligen ute och drack en hel del öl igår efter filmen. Våra Visa-kort glödde nästan är jag rädd, men det var riktigt kul även om jag har väldigt svårt för att känna något större engagemang i personer som jag pratar med ute. Det är ofta så hög ljudnivå att jag bara hör vartannat ord ungefär. Jag brukar nicka och försöka se glad ut, medan jag funderar över om det verkligen är ett problem att jag missar hälften av det som sägs eller om jag rentav ska vara tacksam. Jag håller mig helst till de jag redan känner väl.

Klockan var nästan tre när vi gick hem och då menar jag bokstavligen. Jag övertygade nämligen Micke om att det tar ca 25 minuter att gå hem från centrala Malmö till Limhamn. På ett sätt hade jag rätt eftersom vi var hemma 03:25 ungefär, men då hade vi ställt tillbaka klockan en timme under tiden också. Jag gör vad som helst för en promenad. Jag till och med ljuger.

En parentes:

Micke: "Sover du med mobilen i sängen?"
Johan: "Ja"
Micke: "Varför det?"
Johan: "Jag vet inte"

Det goda men hårda livet

2005-10-29T10:31:00.000+02:00

Igår blev jag och Micke riktigt, riktigt bortskämda av Frid och Marie som bjöd in på mexikansk buffé. Fantastiskt! Jag var trött men på toppenhumör och åt riktigt hänsynslöst. När de andra druckit en öl, hade jag redan druckit tre. Efter maten bryggde jag åtta koppar kaffe, som jag drack upp helt själv. Tröttheten hann ikapp mig dessvärre, så det blev inte så sent som jag hoppats. Jag gjorde ett försök att inte vara så j-vla INTJ i alla fall.

Imorse bestämde jag mig istället för att acceptera mitt öde och vara den jag är. Exakt klockan 8.30 blåste jag revelj (genom en hög vissling) och skrek "Uppstigning!". Micke rosslade till och slog upp ögonen. Jag väckte honom tydligen mitt i en middag. I hans dröm alltså. Synd för honom. Sen drog jag upp rullgardinerna och släppte in skarpt dagsljus. Det kändes bra.

"Idag är det en dag, då vi inte gör något utan att först ha förtjänat det! Förvänta dig ingen frukost innan vi varit ute på en lång promenad."

Så härligt att bara köra på. Jag var på ett strålande humör faktiskt. Jag satte på "To the edge" med Spetsnaz medan jag snörade på mig skorna. Sen gav vi oss ut och jag var noga med att berömma Micke lite då och då - det gäller ju att jobba med sina svaga sidor.

"Du är så duktig som inte gnäller! Jag vet många som skulle klagat redan här borta vid bron!"

Det var fantastiskt skönt att vara ute. Hela veckan har varit en enda dimma och det var extra trevligt att ha sällskap på promenaden för en gångs skull. Självklart hade Micke gjort sig förtjänt av en riktig frukost sedan.

Resten av dagen har jag drillat Micke på stan och jag lät honom få köpa en chokladboll till sin latte, när han sorgset frågade "Och en sån där har man väl inte gjort sig förtjänt av?".

Notis: Det är lätt att läsa meningen "De tvingas flytta på grund av fastighetsskatten" som "De tvingas flytta på grund av fastighets-katten".

Detta är alltså jag...

2005-10-28T14:14:00.000+02:00

Jag vet inte om det är så uppmuntrande, men jag verkar vara en INTJ. Vi utgör tydligen bara någon procent. Efter detta test känner jag mig dömd till ensamhet. Men det är bara att acceptera att jag är ungefär på detta sätt.

Lyckligvis är testet baserat på fyra olika dimensioner, och det finns gradskillnader i de olika dimensionerna, så man kan ha mer eller mindre utpräglade drag. Jag fick som tur är lite lägre på "Thinking", vilket talar för att jag ligger lite närmare den andra änden "Feeling" just på den dimensionen. Lite drag av INFJ alltså. Skönt. Jag fick ganska högt på "iNtuitive" vilket jag tycker var aningen konstigt.

Nåväl, detta är vad jag har att jobba med.

I: 43%
N: 72%
T: 20%
J: 39%

Myers-Briggs Type Indicator

VinterNoll5

2005-10-28T00:12:00.000+02:00

Min nya hobby är att duscha och sedan direkt - snabbt, snabbt - hoppa ner i sängen med rumpan bar. Jag somnar så otroligt skönt då. Det behöver inte ens vara meningen att jag ska somna. Det är ganska sällan jag somnar med flit faktiskt.

Det är ingen slump att jag kommit på detta trick just nu. Lägenheten är så förbaskat råkall från oktober till och med april, att det gäller att hålla köttet varmt på nåt sätt under kvällarna. Först iväg och träna sig varm. Sedan har jag drygt en timme på mig innan kylan börjar leta sig in till mitt skelett. När väl det händer blir jag mycket snabbt kallare. Alla vet ju hur snabbt kylan sprider sig när den väl nått skelettet. Det är då det gäller att ta sig in i duschen. Det viktiga är att ha lite is i magen till att börja med (och det har jag oftast redan), och inte börja med FÖR varmt vatten. Det bildas så lätt små sprickor i skelettet då. Jag börjar med svalare vatten och ökar temperaturen efter hand. När värmen börjat återvända söker jag skydd i sängen, där värmen konserveras allra bäst under ett par täcken.

Har just vaknat och lyckats leta mig fram till datorn. Tanken var att stänga av den, men så tänkte jag att jag borde blogga lite. Blogga först, sova sen. Imorgon när jag vaknar är det fredag. Det känns bra. Korridor-Micke kommer på besök och jag är lite bekymrad över om det går att överleva två nätter på en madrass här. Frid brukade alltid få "skrapa rutorna" (glasögonen) varje morgon när han hälsade på. Han förknippade faktiskt Limhamn helt och hållet med kyla och med mig. Jag tror Marie ändrat på det. Och det faktum att han själv skaffat sig en varm lägenhet bara några hundra meter härifrån. Det känns tryggt. Nu kan jag fly nånstans om läget skulle bli kritiskt.

Jag inväntar VinterNoll5 genom att lyssna på VinterNoll2.

Hur långt är det kvar till Maj egentligen?

Illa till mods

2005-10-25T23:30:00.000+02:00

Jag och min vän Lars brukade skriva små berättelser under gymnasiet. Internet fanns inte på den tiden, så vi använde oss av skolans anslagstavlor för att nå våra läsare. Berättelserna hade aldrig någon direkt mening och enda anledningen till att de skrevs var en stark önskan om att göra folk lite illa till mods. Jag hittade några av de gamla berättelserna tidigare ikväll.

Ett litet urval

1. Solens jungfrustrålar glittrade i morgondaggen. De trollska dimslöjorna skingrades sakta över åker och blomsteräng. Himlen var fri från moln och en svag sommarbris satte trädens nyutslagna blad i rörelse. Det var sommar. Härlig svensk sommar. Det var denna underbart vackra sommarmorgon som Kjell-Åke Pålsson avlivade sin drever med ett nackskott.

2. Det vattnades i munnen på Märta, när hon tog av kastrullen med nypotatis från spisen. Den var mycket hetare än hon hade anat. Hon släppte grytan med ett gällt skrik och kokhett potatisvatten skållade hennes två-åriga barnbarn likt en mandel till glöggen.

3. Anders Brus slog sig ned vid ett av de vitmålade träborden. Den trevliga uteserveringen var tämligen välfylld. Han tänkte just beställa kaffe och en biskvi, då hans aptit hastigt försvann. Det luktade nämligen förskräckligt illa vid Anders bord. Han lyfte på duken och kikade under bordet. Där låg en bajskorv. Någon hade petat på den med en pinne. Nä, vad är det här för äckligt, tänkte Anders.

FOLKBILDNING, Del 2: Fem myter om dill

2005-10-20T08:07:00.000+02:00

Det finns väl få saker som är så omgärdat av myter som dill. Alla har väl hört talas om "Dillen i pizzan" t ex? Det rör sig ofta om rena skrönor eller missförstånd. Jag tycker det är på tiden att någon tar ansvar och avlivar de gamla myterna.

1. Dill är ingen kryddväxt - det är ett bär
Det är förvisso sant att dill inte är en kryddväxt, men att det är ett bär stämmer verkligen inte. Sanningen är faktiskt att ingen riktigt vet vad dill är.

2. Ett dillknippe kan ersätta misteln vid jul
Funderar du på att byta ut misteln ovanför dörren mot ett knippe dill i år? Då tycker jag du ska tänka om. Särskilt om du bor i Gästrikland eller Skåne.

I Gästrikland ses detta nämligen som en mycket stark, men framför allt plump, sexuell invit. Det går förstås inte att sätta ord på det riktigt, men något i stil med "Vill du ha vitlökssås i kebaben?", ligger ganska nära.

I Skåne symboliserar ett knippe dill ovanför dörren, att det är okej för myndigheterna att riva huset.

3. Potatisallergiker kan äta dillchips
Detta är också ett rent missförstånd. Dillchips består fortfarande till största delen av potatis. Dillen är bara smaksättare.

4. Dill kan driva ut onda andar och motverka förhäxning
Sorry, men det stämmer inte. Dill kan inte skydda mot trollen heller. Kommer trollen finns det inget skydd i världen.

5. Lite dill rensar magen
Det stämmer inte. Det är precis tvärtom.

. . .

Jag vill avsluta med ett gammalt talesätt, som går att använda när något känns riktigt, riktigt hopplöst.

Det är som att kasta dill i motvind

Obs: Ja, jag har lite tråkigt på jobbet just nu.

Att periodisera sömn

2005-10-18T20:47:00.000+02:00

Hur periodiserar man sömn egentligen? Det är en ständigt lika aktuell fråga, som jag inte hittar något vettigt svar på. För hur ska man fördela två timmars sömn under kvällstid? På vilket sömnkonto ska man redovisa sömnen? Den gångna nattens eller den kommande nattens? För om jag bara sovit sex timmar och ligger på ett underskott av sömn, då kan man ju tycka att jag tar igen två timmar sömn, som jag skulle fått under natten, och när jag sedan vaknar är kontot i balans igen. Men så fungerar det inte. För de två timmarna sömn påverkar ju även den kommande nattens sömn. En del av sömnen måste alltså tillfalla den natten. Jag tycker det är skitsvårt sånt här.

Måste byta diskborste. Snarast! Det blir mindre kul när de kommer fram till att fågelinfluensan uppstod nånstans djupt inne i den och sedan tog sig vidare, via den skrikande albatrossen som satt utanför fönstret varje morgon tidigare (han är död nu), ner till Asien, för att där starta den epidemi som nu är påväg norrut och kommer döda oss alla. Skyll på stjärnorna, skyll inte på mig!

Jag ska förresten vara med om en riktig high tech-upplevelse - magnetröntgen.

Överdoktorläkaren: "Det kan kanske komma som en chock för dig Johan, men ditt hjärta verkar ha stått stilla ett bra tag."

Johan: "Tack, jag vet men hur var det med magen egentligen? Det var ju det ni skulle kolla."

Överdoktorläkaren: "Just det, så var det. Låt mig säga såhär - saknar du en korkskruv?"

Krasch!

2005-10-12T20:55:00.000+02:00

Så hände det igen. Krasch, och rakt ner i sängen innan jag ens hunnit komma innanför min dörr nästan. Det händer varannan vecka åtminstone. Nej, det är inte något snuskrelaterat i detta alls. Det är trötthet i sin renaste form jag skriver om. Vaknar alltid några timmar senare och är kinkig (inte kinky) som bara den. Yrvaken, frusen och hungrig - bättre kan det knappast bli. Det ska firas med ägg-festival!

En av mina större svagheter är att jag helt saknar förmåga att avgöra hur länge ägg kokat. Jag underskattar alltid tiden, och kokar dem så länge att gulan blir grön, eller ännu värre; tills allt vattnet är borta. Jag är ju lite ängslig av mig, men såhär 50 år efter att äggklockan uppfanns borde väl den tekniken mognat och vara relativt ofarlig? Har hört att vissa fått njursvikt efter att de köpt äggklocka, men det kan ju ha att göra med att det är lätt att äta för mycket ägg när man kan koka dem med sådan trygghet och precision.

Nåväl, inget nytt annars.

"Jag är någonting fruktansvärt!" (Citat: Mattias Frid, SMS mitt i natten den 12 oktober 2005)

När allvaret har blivit ett skämt

2005-10-10T21:11:00.000+02:00

Oj! Jag tror jag varit ganska trött idag. Om jag inte minns helt fel har jag i alla fall varit på jobbet. Med andra ord har jag inte orkat göra klart det jag tänkt mig ikväll och därför blir det ingen ny blogg idag. Jag vet inte när jag väljer att trycka på knappen och dirigera över trafiken dit. Jag säger inget, så har jag ingenting sagt (ett ganska fult uttryck det där).

Jag har fastnat för ännu en söt låt förresten. Låten "Reasons" med Thermostatic är förtjusande.

Jag fick även äran att provlyssna på den store Elektropeng och hans senaste hit ikväll. Dessvärre kunde den nya låten inte mäta sig med det förra mästerverket "Gasattacken utan slut". Jag ser fram emot det första live-framträdandet. Det är jag nog ganska ensam om.

Kalsongen den skaver
Och jag
Har faktiskt duschat
Idag
Är igår

En text lånad av Kent och omarbetad för att passa såhär efter ingreppet i ryggslutet. Jag är mer eller mindre redan återställd faktiskt. Duschade gjorde jag redan dagen efter, och inte har jag ruttnat för det.

Blunda

2005-10-06T13:20:00.000+02:00

Jag vet inte varför, men bubblande och naiv synthpop känns alltid befriande. Kanske är det känslan av mellanstadie-party som väcks till liv. Intrampade popcorn i heltäckningsmattan, grammofonskivor och tjejer bakom ett hölje av smink. Därför var det lite trevligt att höra låten "Berlin, Berlin" från filmen Tjenare kungen på radion. Enkel och söt.

Så var man upphackad och ihoplappad igen. Kompresser är ganska snygga, det kommer man inte ifrån. Dessvärre kan jag inte dokumentera denna gången, dels med tanke på att jag inte har någon fungerande kamera och dels med tanke på att jag omöjligt hade kommit åt att fotografera min rygg. Tacka vet jag mitt gamla yxhugg i låret. Det satt väldigt bra till i alla fall.

Det är lugnt

2005-10-03T23:25:00.000+02:00

Kom just att tänka på en till synes meningslös händelse. Jag hade en lätt huvudvärk på jobbet och beklagade mig som hastigast för Anna i receptionen.

"Jag har Ipren här om du vill ha?"
"Det är lugnt."
"Nej, nu tar du de här och sköljer ner med lite vatten!"

Och det gjorde jag. Skönt. Vad jag vill säga med detta vet jag inte riktigt, men eventuellt har det något att göra med att mitt default-läge är att säga "det är lugnt" även om det inte alltid råkar vara det. Då krävs det en hönsmamma med pondus.

"Nu tar du och stänger ner datorn omedelbart, så kan vi brottas lite utan tröjor innan du somnar."

Monstergröt

2005-09-28T20:54:00.000+02:00

Säga vad man vill om mig, men att koka sönder makaroner det kan jag! Geggan i kastrullen påminde om min egen hjärna - lika sönderkokad och mosad. Sömn är vad jag behöver. Och hjärnbarksmassage. Eller bli nersövd av kroppsegna droger. Tre kvällar utan träning nu och något i mig skriker efter endorfiner. Jag vill krossa porslin i Frids golv igen.

Jag vill stå ut
Nej, stopp det räcker
Jag vill stå ut
Nej, stopp det räcker nu

Imorgon ska jag ge mig själv en spark i röven (han fångade sparken med röven). Måste göra ett ryck inför helgen. Tvätta, städa, fixa, dona och framför allt ge mig ut på Ön och träna.

En riktig höst, tack!

2005-09-27T23:24:00.000+02:00

Det har varit FÖR varmt den senaste tiden. Jag vill ha riktig höst. Tjocka jackor, varma tröjor, mössor och termosar med kaffe. Det låter ju nästan som jag pratar om vinter i och för sig.

Det hade inte alls varit dumt att köra en "midnattsgrillning" igen; en höstvariant av den vi ordnade i somras nere på stranden borta vid fiskebodarna. Nästa klara, kalla natt får jag rycka tag i Limhamns midnattsgrillare ännu en gång. Men denna gång är det dödsstraff för den som kastar sand på grillen medan köttet ligger på. Grus som knastrar mellan tänderna känns aldrig helt rätt.

Idag är det "Grattis Frid!" förresten. Får infoga en bild från en vinterpromenad som jag och Frid gjorde i vintras (det hör i och för sig till sakens natur att vinterpromenader ofta görs på vintern).

We are shadows, oh we are shadows, just shadows in the alley!

En höstdikt

2005-09-26T08:22:00.000+02:00

Det verkar bli ännu en skön höstdag. Kom att tänka på en fin höstdikt, när jag var påväg till jobbet idag. Den fanns med i en diktsamling som gavs ut av min lillasysters klass när de gick i ettan på lågstadiet. Av någon anledning har jag lagt just denna dikten på minnet.

Löven faller
Regnet droppar
Skatan vrålar

Jag tycker den är extremt bra. Den har ett lite oväntat slut också. Det gillar jag.

Låt mig gå i bitar

2005-09-22T22:44:00.000+02:00

Idag var en sån där kväll igen då tröttheten nästan blev för mycket. Somnade ändå tidigt igår. Kollapsade snarare. Vaknade på soffan klockan ett på natten. Stängde av tv, dator, stereo, router, kaffebryggare, elektrisk tandborste och mixerstav och all annan elektronik som jag antagligen somnat ifrån. Släpade sedan mig in till sängen och vaknade ett par timmar senare av den absolut värsta mardröm jag haft. Det är meningslöst att beskriva drömmar, så varför ens försöka. David Lynch-film gånger hundra på mardröms-skalan var det i alla fall.

Kunde lagt mig direkt i hallen och bara gett upp när jag kom hem ikväll, men tog en kall dusch istället. Det hjälpte inte. Lade mig på sängen och försvann istället. Det var som att alla batterier tagit fullständigt slut. Ändå lyckades jag pressa mig upp en halvtimme senare. Jag är väldigt bra på det där. Jag har en extra växel, när det är som värst. "Just do it" - mitt mantra. Fick ner tvätten i tvättstugan, diskade undan allt, fixade lite mat och rensade ut en massa konstigt ur kylen (tre relativt tomma burkar med inlagd gurka bland annat). Men för vem pressar jag mig egentligen?

Jag har försökt
Jag har försökt
och jag försöker igen
Tiden går, om hundra år
är du stjärndamm, min vän

Terry Gilliam, Jätten Finn och jag

2005-09-19T20:44:00.000+02:00

Igår var jag inne i Lund en sväng. Det var väldigt längesen jag var där. Eller?

Det är konstigt. Jag jobbar i Lund och är där varje dag i veckorna, men ändå är det Lund jag möter till vardags ett helt annat Lund än det jag mötte igår. Det är som två parallella universum. Igår var det mitt gamla Lund igen - det som var mitt studentliv. Trots regnet och kylan så kändes det riktigt varmt och tryggt. Men var fanns Micke, Pär, KK (Kristian Karlsson - inget annat) och de andra från korridoren?

Jag tog en kort runda på stan innan jag gick till domkyrkan och ner i kryptan. Där har jag varit ett antal gånger innan, men igår såg den väldigt annorlunda ut och innehöll en sjättedel av Monty Python-gänget. Terry Gilliam skulle få Jätten Finn-priset, så det var en bra möjlighet att kunna bocka av "Har sett någon från Monty Python på riktigt" på min lista av saker jag måste göra innan jag dör. Det var ganska mycket folk där och jag fick agera fotograf när Svala hastigt och lustigt fick dela ut själva priset.

Men Johan kan du inte berätta vilken som är den bästa höstlåten just nu? Jo, okej då. Det är Depeche Mode - Precious.

Precious and fragile things
Need special handling

Utrensning

2005-09-15T20:43:00.000+02:00

Ikväll rensade jag ut åtta halva förpackningar med pitabröd från min frys. Man kan alltså konstatera att jag är betydligt bättre på att köpa pitabröd än på att äta dem.

Vad jag däremot varit desto bättre på att äta är Maries mjuka chokladkakor, som jag fick till min födelsedag. Det är obehagligt vad de kakorna gjorde med mina hormoner. Det är först nu i efterhand jag förstår kopplingen till att jag i lördags kände en stark drift att söka fram alla mina låtar som innehöll orden "sex", "body" och "pleasure" med hjälp av iTunes fantastiska sökfunktion. Jag lyckades till och med få med en låt som hette "Spread your legs" som jag inte hade den blekaste aning om att jag hade. Nu är chokladkakorna slut. Skönt. Jag är ju singel.

Imorgon ska jag köpa hem lite pitabröd. Det kan vara bra att ha.

Die Zombiejäger

2005-09-13T22:44:00.000+02:00

För ungefär ett år sedan fick jag en låt på hjärnan - "Die Zombiejäger". Bakom låten stod "Sturm Café" (två unga killar från Gävle som envisas med att sjunga på tyska). Jag hade till och med förmånen att se dem strax innan jul, när de stod bakom en arsenal av synthar och vrålade, stönade och skrek. Nu visar det sig att låten är med i en allt annat än lovande film som heter just "Die Zombiejäger". Fantastiskt att den nu ska visas på Fantastisk Filmfestival i helgen.

Det här kan ju bli precis hur dåligt som helst. Det vill jag absolut inte missa.

Obs: Frågor som har med Fantastisk Filmfestival att göra besvaras säkert av Svala som är aktiv festivalarbetare.

Det var något som inte stämde

2005-09-07T18:23:00.000+02:00

Jag och Lars lämnade McDonalds med varsin papperspåse. Efter några steg fick jag känslan av att något inte stämde. Jag vägde påsen lite försiktigt i handen medan vi fortsatte. Den kändes lite tyngre än den borde. Jag lät Lars vara ovetande om mina misstankar och vi fortsatte upp längs backen utan att kunna enas om vilken film vi skulle mata dvd-spelaren med när vi kommit hem. "Barry Lyndon kanske?", sa jag som sett en dokumentär om Stanley Kubrick i lördags. Jag kände samtidigt lite med handen utanpå påsen, undertill i botten. Innehållet i påsen hade större volym än jag räknat med. Kunde jag ha fått fel?

Jag försökte tänka tillbaka till det ögonblick då McDonalds-killen vänt sig om för att packa ner de hamburgare jag beställt. Jag mindes bara ryggen av honom. Något stoppade han i påsen, men vad? Det hade jag aldrig riktigt kunnat se. Nu kunde jag inte hålla inne med min oro längre. Jag stannade, höll fram påsen mot Lars och tittade på honom.

"Jag är hemskt ledsen Lars, men jag tror det ligger en död igelkott i min påse."

"Barry Lyndon" var en väldigt konstig film. Vacker som en tavla, men helt utan någon person att knyta an till. I tre timmar. Kände mig tom efteråt.

Det var bara hamburgare förresten.

Kärlek, hälsa och vänner...

2005-08-27T19:09:00.000+02:00

NOTERA: Detta inlägg innehåller ett kommentatorspår. Vill du inte ha författarens egna kommentarer får du tänka bort det som står inom hakparentes.

"Kärlek, hälsa och vänner gör tiden till vän", står det på en sten som jag lägger handen på nästan varje dag.

How many years since you found yourself staring at an endless sky?

Unaware of yourself
Who you are and where you are going
Only living
Only breathing
Losing all sense of time

[Just det den där gamla texten kom jag att tänka på idag när jag satt och kräktes till Ernst i Sommartorpet och plötsligt hörde "VNV Nation" spelas i programmet och deras låt "Endless skies". Det kändes relevant att ta med texten här, eftersom den beskriver den känsla man kan få när man verkligen är i nuet - när man är vän med tiden.]

Det var definitvit höst jag kände i morse. Soligt, men inga tydliga spår av sommar längre. Det bet till och med lite i kinderna. Den lilla visaren hade visserligen inte letat sig över åtta ännu, men så kylig är inte en sommarmorgon. Det är alltså höst. Den första årstid jag fick bekanta mig med här i livet. Jag är så mycket höst man kan bli.

En hyllningsdikt till morgonpromenader:

Morgonpromenad, morgonpromenad
Full av morgon och promenad
Morgonpromenad, åh du morgonpromenad!
Så FULL av morgon och promenad!

[Som vanligt när det gäller mina hyllningsdikter, är det tänkt att ett spektakulärt fyrverkeri ska braka loss nånstans under näst sista meningen. Ni får tänka dit det helt enkelt. Just denna dikten är egentligen en utveckling av en annan dikt jag skrev under gymnasiet. Dikten "Mässingskråka" följde exakt samma mönster - "Mässingskråka, mässingskråka / fylld av kråk och mässing", ja ni förstår säkert.]

Och så avslutar vi med en MSN-logg...

[Det är lite intressant att ta med denna logg, eftersom TID verkar vara dagens tema. Att blicka tillbaka för att se vad som hände just INNAN sommaren är lite spännande. Vem var jag då? Det är lite kusligt om man tänker på att det jag skriver säkert är tvetydigt på något sätt. Jag minns inte på vilket sätt bara tyvärr, men det är ett typiskt stilgrepp av mig annars. Dessutom är den dikt som jag råkar skapa mitt i loggen också inne på ämnet TID på ett sätt. "Bara det du ser för stunden finns", ni hajar säkert.]

msn-logg_en_text_blir_till.txt

[Jag kan nämna att Frid numera bor i Limhamn och att Marie och Frid badar i kärlek. Det är nästan så det skvalpar över och det känns kul att ha bidragit till allt det där på ett ganska märkligt sätt. Själv har jag inte ätit mer thai-soppa. Däremot är jag fortfarande konstig.]

Århundradets storm

2005-07-04T20:18:00.000+02:00

Det blir väderomslag inatt. Stora mängder luft i rörelse. Århundradets storm, ingen tvekan om det. Skyndade hem längs havet på den upptrampade grusgången, där rotsystemen från träden intill blottas och nöts. Nu kan jag bara vänta. Har spikat för mina fönster med drivved och bunkrat upp med konserver. Tyvärr verkar mina batterier till ficklampan vara slut. Det är jävligt mörkt. Och tråkigt.

Obs: Om någon nu trodde att detta har något som helst med verkligheten att göra, så var lugn! Jag hade bara lite tråkigt och försökte göra min vardag lite mer dramatisk.

FOLKBILDNING, Del 1: Limhamn

2005-03-14T17:16:00.000+01:00

Cementbruket i Limhamn (av många ansett som världens 8:e underverk) stod klart 1890 och byggdes inte av småländska slavar.

I Limhamn finns den enda naturliga kuststräckan innanför Malmös stadsgräns. Det rör sig om en sträcka på ca 200 meter som oftast luktar förskräckligt illa.

Vetenskapsmän och forskare har kunnat konstatera att Limhamnsbor varken rånar eller misshandlar varandra i samma utsträckning som invånare i andra stadsdelar i Malmö.