God fortsättning!

Härligt! Nytt år, nya drömmar! Jag firade Chandramana Ugadi* med Frid igår. Vi lagade två indiska rätter, så starka att de var på gränsen att självantända. Det var riktigt gott, men det fick förstås konsekvenser idag.

"Starkt in, starkt ut."

För övrigt dras jag med en irriterande förkylning. Det är EN irriterande förkylning för mycket för min smak.

*Chandramana Ugadi is the New Year of the Telugu People of Northern India.

Von oben

I torsdags var det mingel i Turning Torso med kollegorna. En solnedgång från 49:e våningen, fick avsluta tillställningen. Vackert. Malmö är fint, von oben.

I fredags kände jag för tapas, men alla ställen var fullbokade. Vi fick irra omkring på stan och leta bord. Hamnade på "Chili" till slut, och det var inte alls dumt. Det var trevligt att sitta i sofforna på andra våningen, med en öl i handen, och blicka ner på alla, medan vi väntade på ett ledigt bord. Chili är fint, von oben.

Det var som vanligt jag, Frid och Marie. Och Micke, som kommit ner från Stockholm (von oben) för något folkpartistiskt evenemang. Han hade ätit middag med några finska skolpolitiker, eller vad det var, men vi piggade snabbt upp honom med vårt fantastiska humör, och sen var han sig själv igen. Frid och Marie var fjolliga och inledde med drinkar, Micke var aningen fjolligare med sin cider, medan jag var tuffast av alla som vanligt med min tjeckiska öl. (Snälla, låt mig få leva i denna illusion. Det känns viktigt. Inte minst eftersom det är ett tydligt "von oben"-tema här.)

En arg farbror gick tillsist och vi fick ett bord. Och mat, som var riktigt bra. Jag tror vi var lite högljudda, för ett par som satt till vänster om mig, satt plötsligt en bra bit bort till höger istället, när jag såg mig omkring. Kanske flyttade de sig i samband med att Frid reste sig, spottade på sin tallrik och skrek "Örk, människokött!". Det där sista hände aldrig förstås. Kanske var det istället våra syltade och halvdöda, polska grodor som låg och sprattlade i en burk på bordet, som fick dem att flytta. Eller, ärligt talat var vi väldigt städade och snälla som vanligt. Det är en gåta att de flyttade på sig.

Efter maten stack vi till "Freitag" och lyssnade på synth, drack billig öl och tittade på folk och fä. Där kom tröttheten smygande och vi flydde i en taxi från centralen, nångång innan två.

Lördagen ägnade jag åt att ligga uthälld på en av Frid och Maries soffor, där jag lät mig matas med våfflor, god pastasås (med rökt lax bland annat) och massage. Jag passade även på att sova en stund, när jag ändå inte behövde tänka på något annat.

Det här "von oben"-livet passar mig ganska bra. Jag är ju bäst.

Och tillsist några uttalanden i olika tidningar om detta inlägg:

"Johan bevisar ännu en gång att det är tillsammans med honom man ska vara en fredagkväll!" - Allt om ironi

"Fantastiskt! Fem påsar med kräftsmör av fem möjliga!" - Kräftor & Sånt

"Det är så fint att man får blodsprängda ögon" - Tidningen Kött & Blod i en skål

När fågelinfluensan kom till byn

I morse under min promenad ut till brofästet, stötte jag ihop med en person från Sydsvenskan och en person från gatukontoret. De stod bredvid en död svan, som låg nere i vattenbrynet. Det har förstås hänt att svanar dött förr, men en död svan är ju inte bara en död svan nuförtiden. Vi får väl se vad det blir av det, men det är nog en god idé att inte slicka på döda svanar eller andra fåglar framöver.

I övrigt har jag haft en riktig "Playing the Angel"-helg. Det är så sällan jag lyssnar på ett helt album från början till slut nuförtiden. Men jag erkänner, jag har hoppat tillbaka till "Lillian" ett antal gånger innan jag fortsatt. Depeche Mode har verkligen hittat tillbaka till något som mer liknar "Violator". Det gillar jag.

Jag avslutar med några fraser jag vill höra lite oftare.

"Och till sist, ja just det, en hink skirat smör!"

"Men jösses, de här köksstolarna är ju bakvända!"

"Jag skulle just svänga åt vänster, när bilen liksom blev mjuk."

Ornitolog

Det allra bästa just här och nu, är att min fleece-tröja, som jag just krängde på mig, känns väldigt skön mot huden.

Det blev en kvällskollaps efter att jag kommit hem. Skulle bara vila lite, lite efter duschen och lade mig i sängen. Trodde klockan var halv tre på natten när jag vaknade, men hade sett fel. Den var bara 22.30. Om det är bra eller dåligt, funderar jag över just nu. Och jag funderar också på hur livet skulle vara om jag hade en heltäckande, svart fleece-dräkt för hela kroppen, med integrerad fleece-huva att kränga över huvudet. Eventuellt någon slags kråknäbb, som tillbehör. Äkta lycka, är min spontana känsla.

Neonskyltar på gatorna
Sänder ljus till mig och skatorna...

Bit mig i kinden, vinter!

Det har verkligen varit vinter denna vinter. Inte minst denna helgen, och jag har börjat varje dag genom att hoppa i understället (jag är definitivt underställsfetischist) och gett mig ut på vinterpromenad. Det har bitit så skönt i kinderna och "Silent Shout" med The Knife passar extremt bra till kall, torr snö och igenfrusna vikar. Det arpeggio som går igenom hela låten, blippar och bloppar så tjusigt. Om man kunde höra iskristaller gnistra, skulle det låta så.



När vi ändå är inne på synthljud, avslutades faktiskt fredagkvällen hemma hos Frid, där vi satt och lyssnade på hans egna kompositioner som släppts under namnet Elektropeng, i en av hans lokala mappar på Macen. Det blev "Gasattacken utan slut", "Störigt ljud" och en hel del annat trevligt. Marie tycker att hans musik låter som en utdragen orgasm. Okej att han kanske drar lite på tonerna ibland, men efter fyra öl på Lilla Torg, märks det inte så mycket.



"Thank you for trying..."

Jag och Frid gick faktiskt och satte oss på Lilla Torg direkt efter jobbet i fredags, efter att självaste jag själv Skype:at Frid och frågat om vi inte skulle smita från respektive jobb lite tidigare, för hamburgerprovning på McDonalds och sedan några Urquell. Frid var inte sen att hoppa på projektet, vilket nästan förvånade mig. Det brukar alltid vara en trygghet för oss båda att vi kan komma med förslag, utan att behöva stå för dem helt och fullt, eftersom den andra med 95 procents sannolikhet kommer banga. Så var det inte denna gången, och som vanligt är det alltid trevligt att inte banga. Ska jag vara ärlig har det varit ganska slutbangat för min del, när det gäller att gå ut (det som brukar kallas festa tror jag) det senaste året.

"En öl med grädde, tack!"

Nåväl, i fredags var det grabbkväll och under fyra rundor öl löste vi det mesta som är värt att lösas, förkastade det mesta som går att förkasta, och frös. Det var ganska kallt om man satt nära fönstret. Det hade antagligen varit varmare att låta sig bli svedd av en gasolbrännare utanför. Men där satt ju rökare.

"Eländiga rökare!"

Jag ska förresten berätta lite om Island för er. Jag ska ju dit i mitten av maj med mina fantastiska kollegor.

På Island finns det något som heter "fårskiva" och som faktiskt liknar vår svenska kräftskiva ganska mycket, förutom att det är får man sitter och suger på. Till en isländsk fårskiva får man beräkna ca 20 stycken får per skalle. Det kan tyckas mycket kanske, men då ska man ha klart för sig att det är ENDAST ögonen man äter. Fåren står i en liten inhängnad just bredvid det uppdukade långbordet. Ja, de är levande alltså.

Själva ätandet går till ungefär såhär:

1. Greppa ett får med ena armen framför frambenen och andra armen bakom bakbenen och håll ihop de två benparen så hårt du kan, så att fåret inte sparkar ner alltför mycket från bordet.

2. Lyft sedan upp fåret, forma läpparna till ett stort "O" och sug sedan ut ett fåröga ur fårets ögonhåla.

3. Tugga och njut.

4. Vänd på fåret och upprepa samma sak.

5. Sätt sedan ner fåret och ge det en smäll i baken, så det springer ut i den isländska vildmarken, där det sedan kan irra omkring i ett evigt mörker. Eller evigt förresten, det lever oftast bara ett par dagar till.

Detta är helt sant.

Värt att veta:

I likhet med kräftor, blir får alldeles röda när man kokar dem.