Jag äter midsommaraftons första Kesella. Inte för att Kesella är något som direkt hör midsommar till. Men klockan är halv tre på natten, det är midsommar och jag äter en Kesella. Att öppna en burk matjessill kändes fel."Och lyssnar man riktigt, riktigt noga, kan man i den ljusa midsommarnatten höra 'Ät mig, ät mig...' som en sorgsen viskning nånstans långt borta. Det är midsommar-kvargen."
Somnade medan jag värmde mat i microvågsugnen igår, efter en dag på Bakken med alla kollegor. Klockan var väl runt 20.02 och jag hade just kommit innanför dörren. "Jag lägger mig lite på sängen medan maten blir klar", tänkte jag.
Maten var ganska kall när jag vaknade vid två på natten.
"Och det är inte för inte som den gamla fina midsommartraditionen med sju sorters kvarg under kudden, lever vidare just här i staden Kesella."
Min sömn, vad är det med dig?
Det är en slags sorg jag känner tror jag. Under veckor av okontrollerbar renovering bodde jag hos Kristina. Jag kom i säng i vettig tid, hade en välfylld kyl, och såg ganska dåliga serier på tvn. Det blev ett stort steg tillbaka, när det enda som finns i min egen lägenhet är en säng och ett märkligt eko. Det finns inget så ångestskapande som en säng mitt i tomma intet. Det är nästan så man går omvägar för att slippa se den.
"Om bara soffan kunde komma", tänker jag. Men det är inte säkert det blir bättre när den kommit faktiskt. Och kanske inte ens när bordet kommer. Jag kan stapla möbler upp till taket, och det kommer ändå vara tomt.
Men jag har varit här i lägenheten, försökt utnyttja min miljoninvestering, den senaste veckan. Nästan tvingat mig själv. Det blir en slags sorg att inse.
Och det blir som en slags sorg, att säga farväl till oberoendet och "jag behöver ingen"-tänket. Lite som när Saddam hängdes. Han var verkligen ingen man gillade, men det var ändå lite sorgligt.
