Och jag svarar: Det är sommar. Det är sommar, det är sommar vi har nu.

Så har midsommar passerat. Plötsligt är det stilltje. Skönt.

Dagen innan midsommarafton firade vi traditionsenligt midsommar med QlikTech. Det är så kul med ett företag som gör en hel del aktiviteter tillsammans. Klassresekänsla och att sitta längst bak i bussen är aldrig fel. Det är definitivt sammansvetsande.

Denna gången åkte vi till Bakken utanför Köpenhamn. Vi hade med oss massor av sill, potatis, köttbullar, lax och allt annat som hör till. Jag tror vi slängde mer än hälften. Det lämnades plats för öl och snaps antar jag.

"Ingen som är mer hungrig (på denna sidan jordklotet)? Okej, då kastar vi allt i sopsäcken här."

Jag blev väldigt förtjust i bergodalbanan Ulven. Enbart skön känsla rakt igenom. Tio gånger åkte jag den, och bytte vagn varje gång för att försöka komma på var i tåget man bör sitta, för att få det där optimala pirret i magen. Optimalt pirr i magen är skitsvårt att hitta annars, men inte när man sitter längst bak i Ulven.

En bra dag, inte minst för att mitt lag vann i brännboll.

Midsommar firades uppe i norra Skåne, ute i skogen hos Frids föräldrar. Osby känns knappast så exotiskt för mig, med tanke på att jag växt upp där, men är det bra till något så är det till att fira midsommar.

Frid och Marie hade dukat så blommigt att det var svårt att veta var man skulle fästa blicken. Det var nästan så man hade behövt ha ögonproppar.

Nåväl, det var Frid och Marie, Frid-kusin Fredrik med flickvän Karin, Benster med flickvän Frida-Kristina och jag och mig själv, som firade tillsammans. Det kunde faktiskt inte blivit ett bättre sällskap.

Som den rastlösa generation vi tillhör, åt vi oss snabbt igenom sillen och potatisen. Sen satt vi där mätta och tittade lite förvirrat på varandra, utan att ha hunnit med mer än en enda snaps. Det var först då vi insåg att vi gjort fel och att våra föräldrar gör det där så mycket bättre. De kan konsten att äta sakta, ta en snaps för vaje tugga och att sjunga snapsvisor. Vi kom bara på en enda snapsvisa, men ingen kom riktigt ihåg texten.

"Hmm, hmm...öh, hmm...så dör du nöjdare. Skål!"

Sen började Frid längta till frukosten dagen efter. Han kan verkligen konsten att leva i nuet. Själv började jag längta smått till grillandet, som vi planerat till senare på kvällen. För att få tiden att gå lite snabbare, letades ett krocketspel fram och en ganska märklig terrängbana byggdes. Jag tänker inte redogöra för spelets alla vändningar, och nöjer mig istället med att nämna att jag vann.

Sen gick det av bara farten och jag och Fredrik var ganska övertygade om att festen hamnat i någon slags tidslucka, för plötsligt var klockan nio och det borde rimligtvis vara dags att grilla. Frid, som legat och vilat en bra stund på grund av sin huvudvärk, kvicknade till när brandvarnaren gick igång. När röken skingrat sig låg det ett högt berg av grillat kött och dallrade på en stor tallrik. Jag undrar hur många plågsamma djurtransporter det gått åt bara för vår lilla midsommarfest, men jag hoppas inte det är alltför många. Åt upp allt gjorde vi i vilket fall som helst inte.

"Mer kött någon? Ingen? Frid du får plats med lite till om du sätter fingrarna i halsen."

Natten avslutades framför en film på tvn. Jag somnade så skönt i mitt soffhörn.

We are the only ones right now that are celebrating

Förra fredagen skålade vi in helgen i champagne. Jag och Frid hade suttit och häckat i varsin soffa under dagen, lediga som vi var, men såfort Marie kom hem efter jobbet, korkade jag upp min sparade champagne. Vi skålade utan någon som helst speciell anledning. Vi ville bara fira. Att vi lever kanske.

Jag firar saker alldeles för sällan, det har jag insett såhär efteråt. Jag måste köpa hem en ny champagne att lägga på kylning, för jag vill helst fira något snart igen, men veckan som gått har jag mest känt mig illa till mods.

Min kusins flickvän har inte lång tid kvar. Inte för att jag har någon extremt nära kontakt med dem, men jag verkar ifrågasätta hela tillvaron efter att jag fick höra det. Var det detta som skulle utlösa 30-årskrisen kanske? Förvirrad, fundersam och trött. En irriterande hosta har hållit mig vaken dessutom. Det blev bara ett par timmars sömn per natt.

Igår var det i alla fall äntligen flyttdags för Frid och Marie. Jag som gillar fysiska utmaningar fick göra lite nytta och samtidigt trötta ut mig fysiskt. Låda efter låda, märkta med "Snorklar" skulle bäras. "Snorklar, sommaren 2001", "Snorklar, sommaren 2002", "Snorklar, sommaren 2003", osv. Om detta (som vanligt) inte var en kryddning av verkligheten, skulle man lätt kunnat tro att Marie var dykfantast. Jag somnade riktigt gott efter allt bärande.

Idag har jag, min syster och mina föräldrar dragit runt på Österlen och tittat på havet. Sjön suger verkligen inte. Det var fint.

Imorgon ska jag jobba igen. Jag älskar mitt jobb.

As our ashes turn to dust
We shine like stars