Jag skulle antagligen kunna skriva väldigt mycket, det händer väldigt mycket nämligen, men jag har inte riktigt motivation. Jag vet inte varför egentligen.
Jag skulle kunnat skriva massor om jobbet, och hur det är att gå vidare inom företaget och jobba med nya saker och med andra personer, som jag tidigare mest växlat några ord med vid kaffeautomaten lite då och då.
Jag kunde kanske berättat att jag beställt en bil, en snygg och trygg Volvo V50, med leverans nångång i slutet av april.
Jag skulle kunnat skriva om att jag köpt lägenhet och snart ska flytta, aningen närmare havet, och då har jag redan nu bra nära. Och om att jag måste försöka hitta möbler, bestämma mig för en soffa och sånt, och det är faktiskt ganska jobbigt om man är petig. Jag tror jag får börja med soffan. Koncentrera mig på den. "Du kan ta lite i taget Johan", som de säger.
Jag skulle kunnat skriva om Kristina, om hur det är att bära omkring henne eller lyfta henne mot taket så det nästan blir akrobatik, eller om att jag saknar henne trots att hon ofta bara är några steg bort. Hur det är att vara rädda om varandra.
Jag skulle kunnat skriva om Frid och Marie, och att jag mitt i allt det nya knappt hunnit med dem. Det är knappt att en blåbärspaj kan kompensera för det. Inte ens med rivet citronskal i pajdegen.
Jag skulle kunnat skriva om vinterbadande, eller att Jocke också köpt lägenhet i Limhamn, kanske nämna utflykten till Osby, eller berätta om fester och schlager, och lite om glasögon.
Men nånstans blir allt det där för mycket att ta till sig på en gång. Det blir nästan lite skrämmande.
Jag har plötsligt så mycket att förlora. : )
