Det är så jobbigt bara

Idag har det varit riktigt jävligt. Jag har inte varit i fas med denna dagen alls. Det började redan i morse. Jag måste helt enkelt ha vaknat lite vid sidan om själva tillvaron. Typ tre centimeter. Det har varit helt omöjligt att hitta rätt igen. När jag kom hem efter jobbet var jag nästan gråtfärdig och det gjorde det inte bättre av att jag lyckades få in långfingret i ett hål i dörrposten, när jag skulle sträcka mig in för att tända. Det gjorde riktigt, riktigt ont. Nåväl, hål som hål.

Jag valde att bita ihop och ta några djupa andetag och sedan hoppa in i duschen och därefter lägga mig i sängen och sova bort större delen av kvällen. Jag vaknade till liv för en stund sedan. Kilade ner och köpte läsk på Videomix. Lämnade en femtiolapp och fick tillbaka sex kronor. Det har varit en sån dag helt enkelt. En dag då jag fått väldigt lite tillbaka för mina insatser.

Det är inget mästerverk, men det är allt jag har

I fredags fick jag höra att min faster fått en hjärntumör. För drygt tio år sedan var det min pappa och nu är det hans syster. Elände. Det är allt jag kan säga.

Jag tillbringade större delen av lördagseftermiddagen på stan för att säga hej då till Svala och Floki, som ganska hastigt bestämt sig för att flytta till Island. Leksaksbutiker, stadsjoddling och att hitta delar av rymdskepp mitt på självaste gågatan är ganska bra medicin. Det får en att tänka på annat.

På kvällen gick jag och handlade med Marie. Jag köpte en liter mjölk och en folköl. Riktigt ynkligt på nåt vis. Sedan gick vi inom Thai House och köpte med oss mat. Marie hängde med hem. Frid var hemma och spelade så hon var lite rastlös verkade det som. Vi delade min öl och tittade på "Grabben i graven bredvid".

Efter filmen drog vi hem till Frid som stod och stekte schnitzel klockan elva på kvällen. Massor av schnitzel. Jag tror aldrig jag sett så mycket schnitzel. Wollmer, Frids kompis, var också där. De hade spelat brädspel hela dagen och då blir det lätt så att man inte kommer igång med att steka schnitzel förrän i senaste laget. Men det är ju som tur är aldrig för sent för schnitzel.

En inte helt vanlig torsdag

I torsdags mötte jag upp med Frid på stortorget efter jobbet. Det var fullt med folk där och de hade facklor i händerna. Jag blir alltid lite extra försiktig när jag ser folksamlingar med facklor. Det kan ju vara mig de är ute efter. Det var de inte denna gången och de verkade inte vara ute efter Frid heller. Vi kunde ostört snedda över torget, hoppa över en liten mur som någon byggt mitt i vår väg (väldigt onödigt) och sedan träffa Alexander, för första gången på över sex år för min del.

"Hej Alex, det var inte i förrgår!"

Det är märkligt. Senast vi sågs var på Hultsfred och nu var det ändå som att vi tog vid precis där vi slutade, men lite mindre bakfulla. Så är det med gamla vänner. Vi fann våra roller direkt och började leta efter ett lämpligt ställe där vi kunde sätta i oss mängder av kött. Vi kom inte fram till något självklart ställe för detta och orkade inte med något finlir. Det var dessutom kyligt och skulle vara en kväll i återföreningens tecken. Om vi velat kunde vi tjafsat i timmar om vilket ställe som är bäst, det har vi alltid varit bra på, men livet handlar inte bara om att ta, utan även om att ge, eller åtminstone om att ge med sig. Mando blev kompromissen. Och missen.

Jag tog oxfilé. Jag antar att "Special" i detta fallet stod för extra lite kött. Frid blev också lite missnöjd. Hans öl var full av kokosflingor eller något kokosflingsaktigt eller möjligtvis något åt det hållet. Han fick den utbytt. Alex drog vinstlotten och fick en lövbiff som gott och väl täckte hans tallrik. De måste nästan ha hyvlat av hela sidan på en kossa. Det unnar jag Alexander, som forskat mycket kring det här med skadeglädje. De flesta är nog bekanta med hans formel: Skadeglädje = Den enda sanna glädjen. Jag har för mig att han kom fram till den i samband med att han satte en Rambo-kniv i sin kusins handled, eller om det var när samme kusin åkte pulka och bröt benet - spiralbrott - en vecka innan han skulle till Österrike på skidresa. Nåväl, Alexander fick mycket mat för pengarna.

Efteråt satte vi oss ute på lilla torg under tre gasolbrännare. Mysigt. Under gasolbrännaren bredvid oss, slog sig en äldre, välklädd herre ner. Mindre mysigt. "En Garde!", skrek han med jämna mellanrum och berättade att han var släkt med Olof Palme. Hans far hade varit prost nånstans i Småland. Jag minns inte var. Han var nere i Malmö för att hälsa på sin dotter som serverade på Hotel Residens eller "Residaaanset", som han själv uttryckte det. Han var riktigt full och tyckte att vi var "fina pojkar". Det var lite obehaglig faktiskt, framför allt när han frågade om vi hade flickvänner och Frid pekade på mig och upplyste honom om att jag minsann var lovligt byte. Jag tror inte riktigt han hörde det, eller så var han kanske inte tillräckligt intresserad. Han vinglade lyckligtvis iväg efter ett tag.

Allt var bra med Alexander. Han hade hunnit med att skaffa en flickvän och att göra henne med barn, två gånger, sedan vi senast sågs.

"Ja, så har jag förstås skaffat flickvän och gjort henne med barn, två gånger!", berättade han och visade bilder på de små underverken.

Tänka sig. Alexander. Pappa. Alexander? Är det inte lite oansvarigt? Visst, vi är riktigt bra killar allihop i vårt gamla kompisgäng. Inga glidare med bakåtslick direkt. Robusta på nåt vis. Vi gör rätt för oss. En aning hämmade i och för sig. Men vuxna? Alexander hade visserligen rattkrycka i sin gamla Saab redan för över tio år sedan. Det är inte bara vuxet, utan snudd på gubbigt. Och modigt.

När jag och Frid lämnat Alexander på hans hotell igen och letade efter en lämplig buss, mötte vi Carolina Gynning. Hon passerade oss alltså. Vi hade velat säga "bra" till henne. Varför vet jag inte. Av medlidande kanske. Det kan inte vara lätt.

Jag förtjänar inte er!

Kärlek, hälsa och vänner är formeln för lycka, det vet vi ju alla vid detta laget. Har man inte alla dessa komponenter kan man faktiskt klara sig ganska bra ändå. Man kan till och med klara sig riktigt, riktigt bra enbart på komponenten "vänner", men då vill det till att man har de allra bästa. Det har jag.

I fredags blev jag extremt bortskämd av Frid och Marie. De bjöd inte bara på oxfilé (ni veganer får hålla för smaklökarna), potatis- och palsternackspuré och kaprissmör, utan även kaffe, hemmagjord tryffel och whisky. Men inte nog med det. Jag fick en CD med "Sturm Café" av Frid också. Av Marie fick jag en triggerpunktsbehandling. Min nacke och rygg är tydligen vad en diplomerad massör brukar kalla: Jävligt spända. Efter behandlingen gjorde Marie bedömningen att de var: Inte fullt så jävligt spända. Ett steg i rätt riktning alltså.

Jag vill bara påpeka att jag inte fyllt år. Jag har inte heller gjort något särskilt bra. Jag fick allt ändå.

Cats and dogs

Jag sitter här och längtar till den 3 december. Det är förstås inte datumet som sådant jag ser fram emot, utan det som ska hända. Jag och Marie har bestämt att vi (inklusive Frid) ska baka lussekatter i min lussekattsmaskin. Den brukar mer eller mindre gå på högvarv fram till jul, men förra året stod den nog helt stilla faktiskt.

Lussekatterna är tänkta att ätas på vår förfest. Denna gången verkar det som att vi faktiskt kommer lyckas dra tillräckligt med folk för att fylla två soffor och lite till. Det börjar nästan likna storhetstiden mellan 1995-1996, då vi alltid var många som drog till Mejeriet för att fira elektronisk jul. På den tiden hette det Virtual X-mas. Nu heter det Electrixmas.

Allt prat om bakning fick mig att tänka på en tax vi hade. Han hette Otto och lyckades äta en halv plåt ojästa bullar en gång. Han svällde upp som en ballong och bajsade sedan en gulaktig kräm i några dagar. Frid funderade på att köpa honom. De kom bra överens. Jag kan också nämna att samma tax gjorde en äldre taxkvinna på smällen, trots att han rimligtvis inte borde varit könsmogen. Otto tog verkligen för sig av livet.

Jag tänkte avrunda med några kreativa unga killar från Gävle, som spelade på Electrixmas förra året.

Sturm Café - Der Grosse Schwein

Är det bara jag som tycker detta svänger?

Läggdags

Det är läggdags
för skämten
Det är allvar
i år...