En ensamvarg i fårakläder

Jag är trött. Det är en sån vecka på jobbet, då det inte riktigt finns tid att hinna med allt under normal arbetstid. Jag får i och för sig skylla mig själv som inte gjorde allt i helgen, men jag dras med en konstig rastlöshet i kroppen just nu, och har inte alls kunnat koncentrera mig, så nu sitter jag i sista stund och förbereder morgondagen.

Jag kände mig helt overklig när jag kom hem idag och frös som en hund. Kurade ihop mig i soffan en liten stund och önskade att det var fredag istället, så jag bara kunde legat kvar där. Men hur kul är det att ligga där egentligen? Där lär jag inte göra några avtryck. Jag gör så otroligt lite avtryck!

Jag fick en liten dosa som skulle pipa när min kyckling-tjohej-grej var klar på Espresso House härom dagen. Bara det att jag inte sett en sån dosa innan, är ganska skrämmande. Det kan ju knappast varit någon nymodighet direkt. Vad har jag gjort sen 1993?

Äh, jag är väldigt duktig nuförtiden. Jag är nästan social. Dessvärre ska Frid sitta i kalsongerna och spela X-box hela helgen, medan Marie åker till månen (eller om det var Göteborg), men jag kanske kan sno åt mig en soffa där i alla fall, och sedan ligga och läsa.

"Jag kanske borde vara tyst, jag kanske ställer till besvär
Men jag vill sitta här bredvid, det är det enda jag begär."

Återblick ett år tillbaka

Men jag går inte isär

I lördags var det fest. Allt började med Tapas-liknande mat hos Frid och Marie under eftermiddagen. Det skålades i Champagne. Och sedan öl. Tjeckisk öl. Inte konstigt jag blev full och glad, och hörde Håkan Hellströms "Ramlar" i huvudet hela kvällen.

"Det är lååång väääg neeer!"

Musiken på Mölleplatsen var inte så mycket att hurra för denna gången. När "La Concorde" spelade, tvingades vi faktiskt fly Mölle 3-tältet, på grund av sångerskans väldigt gälla röst. Jag tror "101" var största behållningen, men de spelade bara Depeche Mode-covers, så det är väl nästan att betrakta som fusk.

Frid och Marie blev trötta först och gick hem, och Jocke tappade jag som vanligt bort, men jag klarade mig väldigt bra ändå denna gången, för jag hade uppbackning av QlikTech:are! Pålitligare släkte finns inte!

"Det var en gång en man, som bodde på andra sidan skogen. Han förstod inte, varför Gud som är så god, hade skapat Mölle 1, 2 och 3, när man kan sitta med sina vänner och mysa."

Vi bestämde oss för att ramla in på efterfest på Deep. Det kändes aldrig som en riktigt seriös plan, utan snarare som ett slags "chicken race", där var och en bara väntade på att någon annan skulle banga ur först. Det var antagligen jag som bangade.

Det kvittar att det inte blev något av det där med Deep, för trädkronorna i Slottsparken var så fina och upplysta med grönt ljus, och jag blev kär i Kristinas cykel och vägrade nästan släppa pakethållaren, och jag fick äta köttbullar, verkligen skyffla in massor av köttbullar, och precis som draken i Bamse, blev jag snäll. Eller trött i alla fall. Jag lyckades faktiskt hålla mig vaken, promenera mot Limhamn och konstigt nog hinna med en buss som bara stod och väntade nånstans på halva vägen, just när jag blivit så trött att jag ville ge upp.

I söndags tog jag det bara lugnt av förklarliga skäl och tittade på en DVD med Eddie Izzard uppe hos Frid och Marie. Av någon anledning säger jag med jämna mellanrum "Alcatraz" eller "Tightening the chains" lite tyst för mig själv, sedan dess.

Bländad

När jag var liten, på den tiden då en lös tand fick det att prirra av spänning i magen, hade jag inte den blekaste aning om att jag en dag skulle hitta min granne sittandes utanför sin dörr, i sin egen avföring, och trycka maniskt på sin mobiltelefon. Psykos eller fylla, vad vet jag?

Det är så mycket man inte vet i förväg. Det är lite som att gå en riktigt sen promenad och på hemväg över Sibbarp ha strålkastaren utanför kallbadhuset framför sig. Man ser verkligen inte ett skit vad som väntar. Det är först när man passerat den, som det blir tydligt. Då kan man känna sig lite dum, som inte såg allt lite tidigare.

I lördags var det regnigt och mysigt och jag satt och läste uppe hos Frid och Marie, i Maries morgontofflor, medan Frid grejade och Marie donade. Det är något speciellt att göra saker tillsammans men ändå var för sig, och till största delen vara tysta, bara småprata lite ibland, sätta på en kanna kaffe, titta ut och konstatera att det kommer regna hela dagen.

Oj då!

Ah, nyvaken efter en god nattsömn och klockan är bara 00:55! Just det. Så kan det gå om man somnar på soffan direkt efter jobbet. Ska bli spännande att se vad som händer nu och hur jag ska lösa det här. Det blir nog inte helt lätt att somna om. Bra jobbat igen!

Tips till singlar för ett drägligare liv:

• Lägg en kudde på ryggen när du ska sova. Det är skönt och skapar ett lätt och rogivande tryck.


• Säg godmorgon till din golfbag, och skriv en lapp lite då och då.
  
  Åh, du var så blå imorse när jag gick, och full av golfklubbor.


• Köp två frukostbullar istället för en på söndag. Du kan ju träffa någon på vägen hem från bageriet (även om det är sannolikare att bli påkörd av ett fyllo). Tänk positivt!


• Skaffa en Makak.

Jag avslöjar inte vilket (för ett är det) av dessa tips jag själv tagit till mig.

Lever

Helgen har varit lugn - helt enligt plan. I lördags kväll började jag i och för sig bli riktigt less på mig själv och funderade på att försöka aktivera mig på något sätt, men det kändes fullständigt omöjligt att jag skulle kunna få med mig någon ut till västra hamnen för lite espresso och italiensk glass, så jag struntade i det och såg det som en utmaning att trycka undan de där tankarna långt ner i magen.

"Nämen, magknip igen Johan?! Vad håller du på med egentligen?"

Idag hade jag inte heller något planerat, så det var tur att Jocke sms:ade just efter att jag varit och tränat och frågade om jag ville bada. Han fick komma ner till Limhamn. På klassiskt Jocke-manér åkte han förstås för långt med bussen så jag fick gå och hämta honom ute på Ön. Han var i alla fall på rätt buss denna gången.

"Nästa Trelleborg. Trelleborg nästa. Resande som egentligen skulle till Lund, kan invänta nästa buss tillbaka igen på hållplats E."

Efter badet gick vi upp och hängde lite med Frid och Marie. Vi drack kaffe, åt roliga oliver som jag hade med mig och Frid och Jocke pratade om sånt jag inte förstår, typ datorspel och avancerade brädspel där man krigar med otäcka monster. Frid målar ett monster då och då (oftast i grön monsterfärg), visar det för mig, och sen ställer han undan det nånstans. Jag tror aldrig han spelar med dem. Men som Håkan Hellström sa i extramaterialet till Allsång på Skansen på SVT:s hemsida för några veckor sedan - "Det viktiga är drömmen".

Jag hängde kvar hos Frid och Marie hela kvällen. Frid spelade X-box 360 med trådlösa handkontroller och Marie lagade levergryta medan jag tittade på. Vi pratade lite allmänt om sånt som är konstigt. Det var lugnt och harmoniskt. Jag brukar visa min uppskattning genom att somna i en av deras soffor. Det är det finaste betyg man kan ge någon annan. Man somnar ju inte var som helst, menar jag. Bara där man får ro (om man inte är väldigt, väldigt trött efter att ha skrivit en 10-poängsuppsats på två nätter och råkar somna på en bänk inne på Ekonomihögskolan direkt efter inlämning).

Veckan har annars varit bra på jobbet. Jag försökte till och med vara lite drivande när det gäller att ordna "After Work", och lyckades få med mig några förlorade själar till sist. Jag hoppas det blir mer sånt under hösten. Man får nya perspektiv på varandra. Inte visste jag till exempel att en av mina kollegors största hobby, är att resa till Polen och köpa gamla fina positiv, som han sedan slår sönder med en yxa ute i trädgården. Det är förstås inte sant, men det är väl okej att önsketänka ibland?

Elektricitet i luften

Frid och Marie har kommit hem från sin lilla semester i Danmark, och jag rusade snabbt över för att få lite koll på läget. De har varit borta sen i fredags, så jag gav Marie en kram i dörren. Eller så tog jag en kanske. Det är en viss skillnad. Jag behövde väl något välbekant efter mina äventyr på egen hand. Jag har ju till och med ätit köttbullar med gräddsås på ett varmt skräpmatshak nere i stan, så jag har verkligen utforskat nya sidor hos mig själv.

Precis lagom till att jag kom upp till Frid och Marie, började det blixtra över sundet. Vi stod mest och tittade ut genom fönstren och undrade om den stora lyftkranen nere vid Strandhotellet låg risigt till. En välplacerad blixt och kvällen skulle kunna bjuda på århundradets ljusshow. Den klarade sig i alla fall medan jag var där. Till viss besvikelse måste jag erkänna.

Sen började det verkligen åska på allvar. Just när himlen bestämde sig för att vräka ner allt regn som den hållt inne med hela sommaren, bestämde jag mig för att springa hem. Till viss del för att jag kom på att jag hade ett fönster öppet, men även för att jag inte kunde låta bli att undra:

1. Hur blöt jag skulle bli.
2. Hur rädd jag skulle vara.
3. Hur det skulle kännas i största allmänhet.

Det gick faktiskt fortfarande att hitta ställen där jag var någorlunda torr, när jag väl kom innanför dörren. Jag firade med knäckebröd i vardagsrumsfönstret. Jag längtade väl efter något riktigt jävla torrt antar jag.