Inte mycket

Trött.

Men några MSN-loggar har jag.

msn_logg_-_jul.txt

msn_logg_-_domkapitlet.txt

Ibland vill man inte gärna gå in

Jag gör kyckling i ugnen. En sent tänkt tanke, att det skulle vara bra att ha med sig lunch ibland. The Cure får hålla sällskap med "Plainsong". Troligtvis den bästa låten att blunda och falla bakåt i slow-motion till. Fläska på med volym bara. Fläska på!

Och sommaren börjar gå över, i månader räknat, men det är först nu värmen kommit. Det blev ett kvällsdopp i lördags, efter grillande i ren hungersnöd. Med Kristina väntandes på badbryggan bland myggen, kastade jag badbyxorna i mörkret.

Melting the ice
For me
Jump into the ocean

När varvtalet går ner

Snart är det semester. Sommaren har kommit av sig en del, i alla fall vädermässigt, men det känns ganska mycket som sommar ändå. På radio lyckas de förmedla någon slags sommarkänsla, och så är det ju "Allsång på Skansen" på tv (och på Skansen).

Jag har även tagit den årliga diskussionen med gamla vänner, när det gäller att synkronisera semestrar, så det blir tillfälle att ses igen. I år är det svårsynkat. Och så säger man att man ska försöka ta den där långhelgen istället, senare, framåt hösten. Då.

MSN-logg: Flytt

På jobbet börjar det lugna ner sig. Det går lite på tomgång.

Om en dryg vecka ska bilen packas och åka flera hundra mil, bara stanna till i Stockholm en stund, men sen åka vidare. "Inte glömma att tanka, inte glömma att tanka", upprepar jag för mig själv.

Och jag får inte glömma att köpa en massa protein-bars att ha med i bilen. För om min hunger tar mig, blir jag så introvert och vill bara lyssna på "Prayers for rain" med the Cure.

Regn, slickar hela staden som en fuktig, kall tunga

Jag äter midsommaraftons första Kesella. Inte för att Kesella är något som direkt hör midsommar till. Men klockan är halv tre på natten, det är midsommar och jag äter en Kesella. Att öppna en burk matjessill kändes fel.

"Och lyssnar man riktigt, riktigt noga, kan man i den ljusa midsommarnatten höra 'Ät mig, ät mig...' som en sorgsen viskning nånstans långt borta. Det är midsommar-kvargen."

Somnade medan jag värmde mat i microvågsugnen igår, efter en dag på Bakken med alla kollegor. Klockan var väl runt 20.02 och jag hade just kommit innanför dörren. "Jag lägger mig lite på sängen medan maten blir klar", tänkte jag.

Maten var ganska kall när jag vaknade vid två på natten.

"Och det är inte för inte som den gamla fina midsommartraditionen med sju sorters kvarg under kudden, lever vidare just här i staden Kesella."

Min sömn, vad är det med dig?

Det är en slags sorg jag känner tror jag. Under veckor av okontrollerbar renovering bodde jag hos Kristina. Jag kom i säng i vettig tid, hade en välfylld kyl, och såg ganska dåliga serier på tvn. Det blev ett stort steg tillbaka, när det enda som finns i min egen lägenhet är en säng och ett märkligt eko. Det finns inget så ångestskapande som en säng mitt i tomma intet. Det är nästan så man går omvägar för att slippa se den.

"Om bara soffan kunde komma", tänker jag. Men det är inte säkert det blir bättre när den kommit faktiskt. Och kanske inte ens när bordet kommer. Jag kan stapla möbler upp till taket, och det kommer ändå vara tomt.

Men jag har varit här i lägenheten, försökt utnyttja min miljoninvestering, den senaste veckan. Nästan tvingat mig själv. Det blir en slags sorg att inse.

Och det blir som en slags sorg, att säga farväl till oberoendet och "jag behöver ingen"-tänket. Lite som när Saddam hängdes. Han var verkligen ingen man gillade, men det var ändå lite sorgligt.

The world is still turning

Klockan 02.00-03.00 infaller varje natt den så kallade konsult-timmen. Då ligger alla konsulter vakna.

Godmorgon Columbus

Jag ligger vaken. Vaknade vid sju-tiden och har inte lyckats somna om. Det är redan soligt och ljust. Det känns som att jag har en cementklump i magen, av allt kött jag åt igår. Köttkavalkad är inte så bra och dagen efter känns konceptet "Sju sorters kött" väldigt korkat. Och när kolhydraterna tvingas bort från menyn, inte på grund av någon GI-metod eller liknande, utan för att de helt enkelt inte skulle få plats i magen om allt köttet ska få plats, då är det nästan sjukligt. Tur det bara är ungefär en gång om året som man ens tänker tanken på ett sånt arrangemang.

Micke ligger på sin madrass, fortfarande helt ovetandes om att han snart ska väckas. Jag vaknar alltid tidigast, så det får bli jag som tar ansvar för väckning. Det blir att släpa med Micke till Kallis vid nio-tiden. Han behöver bada. Risken är väl att vi sjunker till botten direkt, med tanke på cementklumparna.

Igår gick vi långa promenader och satt i Västra Hamnen och tog det lugnt. Glasspremiär utomhus för min del, på det där italienska stället där de både säljer hemmagjord glass och Espresso, men inte samtidigt. Kösystemet där är märkligt (italienskt antar jag). Glassen hinner oftast smälta i ena handen medan man väntar på att få sin Espresso. Någon slags "queue management"-konsult borde styra upp det så de får ordning på det.

Nu vände sig Micke om på sin luftmadrass, som gav ifrån sig ett ganska märkligt ljud. En "madrass-prutt", typ.

Kristina kom förbi en sväng igår kväll också, tack och lov. Hon visade först hur man inte poppar popcorn, för att sedan direkt efteråt visa precis hur det ska gå till. Det kallar jag pedagogik. Som vanligt försvann hon i en sekundsnabb "Hej nu ska jag gå"-manöver, då hon i en enda sammanhängande rörelse lyckas titta snabbt på klockan, ta ett par popcorn till, resa sig och gå bort mot dörren, skaka av sig mig som vid detta laget brukar hänga i hennes högra byxben, samtidigt som hon tar på sig jackan och får iväg en "Hej då"-puss precis innan dörren smäller igen. Jag har fortfarande inte lärt mig hantera det.

Nu ska Micke väckas! Brutalt och hårt!

Och världen skälvde

Idag blev det plötsligt sommar. Det var nästan soligt även i skuggan. Jag har ägnat dagen åt att sakta återvända till verkligheten. Det har varit en ganska bra dag faktiskt, när jag tänker efter. Jag har gjort det jag skulle på jobbet, men inte mer än så. Gick dessutom hem lite tidigare. Och sakta, sakta kom jag tillbaka.

Jag träffade på Frid och Marie imorse. De satt på 34:an och var på väg till Rom. De skulle bara inom Apoteket först.

"Resfebernedsättande och inflammationsdämpande"

Ikväll har jag tvättat och tagit en promenad med Kristina. Klängde sedan mig fast vid henne ett bra tag när hon skulle cykla hem. Jag ville mest klänga, men senare slog det mig att det kanske var Alfapet jag ville spela. Jag kan ha svårt att tolka det där själv ibland. "Vill jag bara klänga nu eller vill jag kanske spela Alfapet (och klänga)?", brukar jag fundera. Oftast vill jag nog bara klänga.

Istället ligger jag och kollar på en DVD med Eddie Izzard på min laptop.

När idag blir igår

Denna veckan har jag bara jobbat och sovit. I onsdags jobbade jag 19 timmar. Från 8 på morgonen till 3 på natten. Känner mig ganska sliten, lite ensam och allmänt tömd på något vis. Jag behöver vila lite tror jag. Göra inget. Bara gå långa promenader.

I helgen kommer Micke i alla fall.

Kom igen katten, det svänger ju!

Jag och Kristina var på hockey igår. Malmö - Skellefteå, 2-2. Nedrans! Jag har försökt få Kristina att gå med på att vi båda borde vara nöjda, eftersom vi delade på poängen. Den förlikningen går hon inte riktigt med på, så jag kommer driva på ännu hårdare när det gäller att Malmö borde vunnit stort.



Bilden: Malmö trycker på hårt mot Skellefteå, som hela tiden tvingas slå ifrån sig i ren panik.

Imorgon på kvällen bjuder Frid och Marie på gryta! Och jag ska troligtvis ta ett bad på Kallis igen på förmiddagen och sen njuta av shopping i vårsolen på eftermiddagen. Det blir kanon!

Vad hände med inget?

Jag skulle antagligen kunna skriva väldigt mycket, det händer väldigt mycket nämligen, men jag har inte riktigt motivation. Jag vet inte varför egentligen.

Jag skulle kunnat skriva massor om jobbet, och hur det är att gå vidare inom företaget och jobba med nya saker och med andra personer, som jag tidigare mest växlat några ord med vid kaffeautomaten lite då och då.

Jag kunde kanske berättat att jag beställt en bil, en snygg och trygg Volvo V50, med leverans nångång i slutet av april.

Jag skulle kunnat skriva om att jag köpt lägenhet och snart ska flytta, aningen närmare havet, och då har jag redan nu bra nära. Och om att jag måste försöka hitta möbler, bestämma mig för en soffa och sånt, och det är faktiskt ganska jobbigt om man är petig. Jag tror jag får börja med soffan. Koncentrera mig på den. "Du kan ta lite i taget Johan", som de säger.

Jag skulle kunnat skriva om Kristina, om hur det är att bära omkring henne eller lyfta henne mot taket så det nästan blir akrobatik, eller om att jag saknar henne trots att hon ofta bara är några steg bort. Hur det är att vara rädda om varandra.

Jag skulle kunnat skriva om Frid och Marie, och att jag mitt i allt det nya knappt hunnit med dem. Det är knappt att en blåbärspaj kan kompensera för det. Inte ens med rivet citronskal i pajdegen.

Jag skulle kunnat skriva om vinterbadande, eller att Jocke också köpt lägenhet i Limhamn, kanske nämna utflykten till Osby, eller berätta om fester och schlager, och lite om glasögon.

Men nånstans blir allt det där för mycket att ta till sig på en gång. Det blir nästan lite skrämmande.

Jag har plötsligt så mycket att förlora. : )

Arbetsmoral

Snön har vräkt ner och väldigt få Skåningar har kunnat ta sig till jobbet idag. Jocke ringde från Värnhem och var rädd. Det gick inga stora gula bussar, och väldiga klungor av arbetsvilliga människor stod på torget och väntade, vilket gjorde honom nervös. Vem visste vad de kunde ta sig till om de inte fick jobba. Herregud, vem visste! Nåväl, det ryktades senare att han fått skjuts med bil.

Jag saknar för tillfället toalett och dusch, så det hade inte fungerat att jobba hemifrån för min del. Som tur var träffade jag på Frid imorse, och hans hem är fyllt av lyx. De har hela två toaletter, en dusch och ett badkar. Jag har provat dem alla idag, för jag fick nämligen jobba där.

skype_naked_at_frids.txt

I fredags var jag och Kristina på Neon och lyssnade på Universal Poplab, och på lördagen såg vi melodifestivalen, och i söndags såg vi film. Fasen, vad gött egentligen. Och i tisdags skrapade vi Triss, och hoppades att en dag kunna komma till Stockholm.

Jag ska försöka att inte skriva så mycket om Kristina egentligen. Jag minns när Frid alltid skrev stora arior till Marie på sin blogg/hemsida, och tråkigare läsning får man nog leta efter. Folk vill ha elände och misär.

Och jag lämnar inga fotspår ens i sand

Jag såg den igen ikväll, "Farväl Falkenberg". Den är väldigt speciell. Det är inte filmen i sig, alltså det som händer där på duken, utan de tankar den föder, som är det speciella. Filmen går så sakta, och inget händer egentligen, så man tvingas in i sig själv istället. Den är svävande, och musiken är svävande. Filmen blir mest ett ackompanjemang till egna minnen, tankar om nuet och framtiden. Livet. Det är skönt att bli pretentiös ibland.

Jag känner mig lite trött, efter att ha slagits om 105 centimeter utrymme en hel natt. Vid sex- eller sjutiden, hade KLN fått panik av snurrandet och jag blev smått orolig att hon skulle få för sig att kliva upp och diska. Men det gjorde hon aldrig, utan somnade om igen. Då skrek jag "Yes!", så tyst jag bara kunde.

Jag har vinterbadat i helgen igen, på tisdag drar jag till Frankrike och jag ska byta tjänst den 12 mars. Det händer mycket. I det stora. Men det är i det lilla jag lever.

Åååh! Krossa!

Nåväl, jag har i alla fall vinterbadat igen. Riktigt kallt denna gången. Soligt och fint, men jag missade bussen till Kallis. Pang! Busschauffören slog ingen dörrarna precis när jag hann fram. Det var bra nära jag slog ett hårt slag rakt i dörren - ett sånt jag flera hundra gånger irriterat mig på att andra gör när de just missar bussen. Bet mig i läppen istället och började gå. Medan jag gick längs Ribban i den kalla vinden, tänkte jag på den där sega mannen, som just hoppat ur sin bil sekunden innan jag skulle ta ut pengar vid bankomaten. Om det inte varit för honom, hade jag hunnit med bussen. Jag fick bilder i mitt huvud. Bland annat krossade jag hans knäskålar. Då kändes det lite bättre.

"Kom igen för fasen! Hur sakta kan man slå in koden? Fyra siffor för helvete! Mer är det inte. Hade varit jävligt bra om man bestämt sig för hur mycket man ska ta ut INNAN man ställer sig vid automaten. Och för helvete, skit i minneslappen! Tack som fan! Ful bil du har förresten!"

Jocke var snäll, och sa att han skulle möta mig på halva vägen. Så kunde vi gå tillsammans tillbaka. Skitbra! Förutom att jag gick vid vägen och han längs strandpromenaden. Nånstans på halva vägen, passerade vi varandra. Varför blev allt så fel!

Självklart jublade jag verkligen, när bussen inte stannade vid min hållplats på väg hem sedan. Stanna-knappen fungerade tydligen inte. Jag fick en liten extra promenad, i och med att jag fick gå från hållplatsen ute på Ön istället. Fick bilder i huvudet igen.

Och allt var mitt fel, alla andra levde bara sina liv, och råkade vara i vägen.

"Och jag springer förbi, slår på bilar väcker larm
Jag är pojken som, sköt raketen i min egen hand
Ingen kan laga en trasig hand"

Och Frid och Marie har jag knappt hunnit prata med förra veckan. Och allt bara gnager. Och ingen jävla kram har jag fått heller.

Less!

Is fan inte more. No more, please.

PS. Ursäkta svordomarna.

Kyla botas bäst med värme

I lördags var jag på Kallis med Jocke. Säga vad man vill om Jocke, men han är ganska lätt att få med på äventyr. Tre gånger hoppade jag i det iskalla (eller i alla fall relativt kalla) vattnet, satt sedan ute i solen en stund efter varje dopp och torkade, innan jag återigen satte mina högklassigt lufttorkade skinkor på bastubänken. Stod och duschade i drygt 20 minuter efteråt. Det är så sällan man bara står och pratar, och duschar samtidigt. Jag skulle dra en intressant teori om vårt duschande och sätta det i relation till hur det är att sitta i fängelse, men det missuppfattades förstås totalt där i duschen, och Jocke såg livrädd ut att råka tappa tvålen. Nåväl, det var en ganska charmig teori egentligen.

"Bit i den här tvålen, så gör det inte så ont!"

På kvällen spelade jag och Kristina Alfapet och jag förlorade varje j-vla gång. Jag vet inte hur hon gör, men självklart fuskar hon. Det är ju lite misstänksamt när det trillar ut en massa Alfapet-brickor från hennes tröjärmar, när hon går omkring. Exakt vad hon vann på att ha brickorna gömda där, har jag inte riktigt kommit fram till ännu, men det var säkert avgörande på något sätt. Dagen efter skulle jag få min revansch. Det blev inte riktigt så. Fick stryk igen och även i ett annat spel. Det är tur hon är världens bästa fru, annars hade det f-n inte varit värt det. På ett sätt är jag ju redan vinnare oavsett, liksom.

"Playing the Angel. I suffer well."

Till helgen blir det vinterbad igen!

Tapas my ass! (Tap my ass!)

Igår åt jag och Kristina tapas på Mosaik. Jag ville beställa in sex rätter (jag överskattar alltid min hunger, en egenskap jag delar med Frid), men maten var faktiskt inte så värst bra (Gambas ska ju vara stora räkor!) och vi åt ändå inte upp allt, så det var ganska skönt att vi inte förlängde pinan mer än nödvändigt, och bara beställde in fem rätter. Dessutom var det allmänt högljutt och svårpratat, och liksom bara besvärligt på något konstigt vis. Tur att vi istället bestämde oss för att åka ner till Limhamn, svepa varsitt glas whisky, gå ut till Sibbarp och klättra fem meter upp i badvaktstornet, nästan mitt i natten, något som inte är helt lätt med tanke på att det saknas en stege den första biten.

Ibland undrar man vad fasen man håller på med egentligen. Hur kan man vilja gå och äta på en välpolerad restaurang överhuvudtaget? Det bästa i livet är ju ofta gratis (förutom whisky förstås och friliggande hus med havsutsikt). Klättringen kunde i och för sig kostat oss livet självt, men så illa gick det inte som tur var.

Jag som aldrig har mardrömmar, hade natten till ära hela TRE stycken. Jag känner mig fortfarande som ett vrak efter det. Helt skakig och darrig, rastlös och konstig.

Jag minns en vinterpromenad med Frid, för snart två år sedan. Varför går vi aldrig några promenader nuförtiden? Varför har vi aldrig vinterbadat?