Fredag och så trött att jag nästan kräktes när jag klev av bussen på Värnhem. Det är mycket nu. Pratade med Anders sista halvtimmen om den där känslan, när tankarna bara står helt stilla och man måste läsa ett e-mail fyra eller fem gånger, för att överhuvudtaget kunna tolka vad det står. Han kände igen sig. Sen pratade vi om hans son, som just nu är inne i någon slags trotsålder. Jag kände igen mig. Jag är som hans son. Jag ifrågasätter allt, gnäller och vill ha uppmärksamhet. "Det är bara en fas", sa jag lugnande till Anders och tänkte på mig själv. : )
Jag håller humöret uppe på jobbet ändå. Ler när folk pratar med mig. Säger "Oj, vad du var snygg idag!" till Sten, som klätt sig i skjorta och slips. Det gör han inte så väldigt ofta. Min trötthet ska inte få gå ut över en sån som Sten i alla fall. Dessutom var det min spontana tanke, och jag har ju sagt till mig själv att dela med mig mer av sånt. Han blev lite glad. Vi pratade en stund om mat.
"Det är så bra att göra en gryta. Det är bara att kasta i vad som helst och lite kryddor, så har man mat för en hel vecka", menade Sten. "Men man ska akta sig för storkok av kålsoppa. Äter man det en hel vecka, går det inte att vara nära en."
"Ja, så är det nog", funderade jag, som varken har den blekaste aning om hur kålsoppa ser ut eller hur det smakar. Men jag vet ju hur en fis luktar, och det räcker nog för att förstå poängen.
Kålsoppa x 7 = Ingen närhet
Det var så skönt med lite storm. Vinden tog verkligen tag i mig där på Värnhem och sen gick allt mycket bättre. Jag kom hem, åt lite snabbt och kom iväg och tränade. Trött huvud och trött kropp - ett tillstånd av balans. Det viktiga är relationen mellan saker. Förhållandet.
Jag satte på Depeche Mode: "Shine", "When the body speaks", "Goodnight lovers". Jag har inte lyssnat så mycket på Exciter innan. Det passade utmärkt att stå och diska till, med varma understället under jeansen och halsduk runt halsen. Helt klart snygg syn! Kokte samtidigt lite broccoli, inspirerad av den aha-upplevelse jag fick hos Frid och Marie för några veckor sedan.
"Vad fasen är detta? Det är ju asgott!"
"Det är broccoli, Johan. Det kan man köpa fryst om man vill det, och sen koka upp lite vatten med salt i och sen slänger du i så mycket broccoli du vill ha och låter det stå en stund", förklarade Marie.
"Ja, det visste jag i och för sig, men jag hade glömt att det var så gott bara."
Nu ska jag sova och imorgon kommer jag vara pigg igen! Det kommer bli precis hur bra som helst!
fredag, oktober 27, 2006
tisdag, oktober 24, 2006
Sömnpannkaka (dubbel sats)
Jag har ägnat två kvällar åt att sova. Jag kan inte riktigt förstå varför, men jag har somnat, så jag antar jag har behövt det. Det är ju inte så att jag planerat det, skrivit "sova" i kalendern och så. Det enda mönster jag eventuellt kan se, är att jag båda kvällarna ätit ICA-handlarnas fiberpannkakor med Keso och hallonsylt (utan tillsatt socker). Det känns som att jag griper efter halmstrån, men det är den enda förklaring jag har.
Det som är väldigt trevligt med mig och Frid är vårt ofta icke-linjära sätt att konversera. Vi kan hoppa helt fritt i tid och rum och ändå hålla ihop det ganska bra.
Som sagt, jag har bara jobbat och sovit i två dagar, så det finns inte mycket att säga. Jag gör det enkelt för mig, och kastar in en riktigt vacker Skype-logg. Se hur den skimmrar!
skype_non-linear_conversation.txt
Det som är väldigt trevligt med mig och Frid är vårt ofta icke-linjära sätt att konversera. Vi kan hoppa helt fritt i tid och rum och ändå hålla ihop det ganska bra.
Som sagt, jag har bara jobbat och sovit i två dagar, så det finns inte mycket att säga. Jag gör det enkelt för mig, och kastar in en riktigt vacker Skype-logg. Se hur den skimmrar!
skype_non-linear_conversation.txt
söndag, oktober 22, 2006
Jaha, det var det...
Söndag. Sagornas och lägereldarnas dag. Eller, kanske inte riktigt. Jag har inte något att göra, mer än att eventuellt jobba lite. Om bara Micke gjort slag i saken och flyttat ner från Stockholm, så hade mina söndagar varit räddade. Då hade vi suttit nånstans och fikat nu, som två höstlika gestalter. Micke hade berättat om någon konstig dejt han varit på och jag hade sagt "ja, vart är världen på väg egentligen?" och beställt en espresso till.
Jag kom att tänka på en av de mest förtjusande saker jag någonsin hört förresten. Alla känner väl till att man kan bli inbjuden på en kopp te, sent på kvällen eller natten (nu tolkade jag inte det som en sån situation i och för sig), men detta är en variant som jag aldrig trodde jag skulle få höra. För ett tag sedan, när det fortfarande var alldeles för långt kvar till jul för att det hela på något sätt ska kännas logiskt, så fick jag, klockan fyra på natten på hemväg från kvarteren kring Möllan, frågan "Jag har broderat en julgransmatta, vill du inte följa med in och titta på den?". Det KAN man ju bara inte säga nej till!
Det är nästan så man får tårar i ögonen av en sån sak, och att man faktiskt lever i en värld full av atomvapen, går liksom inte riktigt att förstå just då. Skriver jag en bok nångång, ska jag sno hela grejen och använda det rakt av, i ett av de allra mest förtjusande kapitlen.
Det är så roligt med konstigheter, kontraster och paradoxer. : )
Jag kom att tänka på en av de mest förtjusande saker jag någonsin hört förresten. Alla känner väl till att man kan bli inbjuden på en kopp te, sent på kvällen eller natten (nu tolkade jag inte det som en sån situation i och för sig), men detta är en variant som jag aldrig trodde jag skulle få höra. För ett tag sedan, när det fortfarande var alldeles för långt kvar till jul för att det hela på något sätt ska kännas logiskt, så fick jag, klockan fyra på natten på hemväg från kvarteren kring Möllan, frågan "Jag har broderat en julgransmatta, vill du inte följa med in och titta på den?". Det KAN man ju bara inte säga nej till!
Det är nästan så man får tårar i ögonen av en sån sak, och att man faktiskt lever i en värld full av atomvapen, går liksom inte riktigt att förstå just då. Skriver jag en bok nångång, ska jag sno hela grejen och använda det rakt av, i ett av de allra mest förtjusande kapitlen.
Det är så roligt med konstigheter, kontraster och paradoxer. : )
lördag, oktober 21, 2006
A waste of flesh
Idag, efter ett pass på gymmet och en lång promenad, slog det mig vilket fruktansvärt slöseri med kött jag är. Man är ju inte bara gjord av själ, andliga saker och sån bullshit (här försöker jag låta radikal)!
"Händer skriver eld"
Nu uppfattas det säkert som att jag syftar på sex. Det är fan det enda folk tänker på! Men nu var det inte det jag syftade på, utan på enklare saker som en hand på en trött panna (eller på en trött häck), eller hjärnbarksmassage genom underarmssmekande, hårda kramar så det riktigt krasar i revbenen och gullande i största allmänhet.
Nu vet jag inte varför jag kom att tänka på Korridor-Pär, men han och Sara var så gulliga mot varandra en gång, att soffryggen lossnade från Pärs soffa. Jag vågade inte fråga vad som hade hänt, jag skulle ju bara in där på morgonen och hämta en CD eller vad det nu var, och då stod soffryggen lutad mot väggen.
"Fyll mig med luft igen, gör mig synlig."
Marie har börjat genomskåda mig allt oftare. Igår märkte hon att jag bara spelade dum, och fick Frid att torka av både mitt whisky-glas och mitt underlägg på sina jeans. Jag spelar ofta dum faktiskt, mest för att inte tråka ut mig själv, och för att se vad som händer. Ibland är det lite skönt att bli genomskådad. Är inte målet med livet att bli genomskådad, och ändå älskad?
"Det märks tydligt vilka som inte är vana vid att spela brädspel."
Jag underhåller mig själv. Bland annat genom att kläcka ur mig snusförnuftiga kommentarer av typen "JAG tycker i alla fall att jag är en frisk fläkt", samtidigt som jag ser ut som allt annat än en frisk fläkt, när jag ligger nonchalant i Frids fåtölj och dräller med mina spelpluppar, på ett sätt som märkbart irriterar Frid.
Vi spelade brädspel hos Frid och Marie igår nämligen. Det var riktigt mysigt. Vi satt där och pratade, spelade spel (Robo Rally), lyssnade på musik, sneglade på TV i deras optimala och lounge-lika vardagsrum. Jocke var med och det kändes som att han bidrog till en bra balans i hela atmosfären. Dessutom hade jag någon att prata med när det hånglades i soffan.
"Vad ska du äta för dött djur idag, Jocke?"
Jocke utstrålar veganism, men ingen har nog torkat upp så mycket blod efter döda djur som Jocke. Han har erfarenhet av att jobba på slakteri nämligen. Det är så roligt. Han är inte alls vegan, utan äter döda djur dagligen - ibland FLERA gånger om dagen! Det är bara det att han utstrålar en slags kosmisk kärlek och vördnad inför allt levande. Jocke är den mest äkta köttätande veganen som finns!
"Händer skriver eld"
Nu uppfattas det säkert som att jag syftar på sex. Det är fan det enda folk tänker på! Men nu var det inte det jag syftade på, utan på enklare saker som en hand på en trött panna (eller på en trött häck), eller hjärnbarksmassage genom underarmssmekande, hårda kramar så det riktigt krasar i revbenen och gullande i största allmänhet.
Nu vet jag inte varför jag kom att tänka på Korridor-Pär, men han och Sara var så gulliga mot varandra en gång, att soffryggen lossnade från Pärs soffa. Jag vågade inte fråga vad som hade hänt, jag skulle ju bara in där på morgonen och hämta en CD eller vad det nu var, och då stod soffryggen lutad mot väggen.
"Fyll mig med luft igen, gör mig synlig."
Marie har börjat genomskåda mig allt oftare. Igår märkte hon att jag bara spelade dum, och fick Frid att torka av både mitt whisky-glas och mitt underlägg på sina jeans. Jag spelar ofta dum faktiskt, mest för att inte tråka ut mig själv, och för att se vad som händer. Ibland är det lite skönt att bli genomskådad. Är inte målet med livet att bli genomskådad, och ändå älskad?
"Det märks tydligt vilka som inte är vana vid att spela brädspel."
Jag underhåller mig själv. Bland annat genom att kläcka ur mig snusförnuftiga kommentarer av typen "JAG tycker i alla fall att jag är en frisk fläkt", samtidigt som jag ser ut som allt annat än en frisk fläkt, när jag ligger nonchalant i Frids fåtölj och dräller med mina spelpluppar, på ett sätt som märkbart irriterar Frid.
Vi spelade brädspel hos Frid och Marie igår nämligen. Det var riktigt mysigt. Vi satt där och pratade, spelade spel (Robo Rally), lyssnade på musik, sneglade på TV i deras optimala och lounge-lika vardagsrum. Jocke var med och det kändes som att han bidrog till en bra balans i hela atmosfären. Dessutom hade jag någon att prata med när det hånglades i soffan.
"Vad ska du äta för dött djur idag, Jocke?"
Jocke utstrålar veganism, men ingen har nog torkat upp så mycket blod efter döda djur som Jocke. Han har erfarenhet av att jobba på slakteri nämligen. Det är så roligt. Han är inte alls vegan, utan äter döda djur dagligen - ibland FLERA gånger om dagen! Det är bara det att han utstrålar en slags kosmisk kärlek och vördnad inför allt levande. Jocke är den mest äkta köttätande veganen som finns!
lördag, oktober 07, 2006
Jag har tänkt på vad jag gör idag
Jag känner mig klängig. Om jag varit fem år hade jag säkert stått och dragit mamma i byxbenen. Men jag är inte fem år.
Kanske beror det på att jag har några mindre trevliga läkarbesök framför mig. Klängigheten alltså. Och ovissheten. När det är tjo och tjim, är man bland andra. Då är man inte tråkig. När det inte är tjo och tjim, är man ensam. Det är det celibattyngda singellivets hårda faktum. Herregud, snart två och ett halvt år.
"Vänta till sen, det kommer igen, hjärtat har stannat, men jag lever än!"
Träning är bästa medicinen. Jag sitter i ett stilla endorfinrus* just nu, och tänker på att jag gjort en hel del bra saker den sista tiden. Fler och fler bra saker. Man måste veta vad man vill. Det gör jag inte riktigt alltid.
Jag ville att vi skulle gå ut och festa, alla kollegorna, så jag gjorde ett utskick och kampanjade i korridorerna och igår var vi faktiskt arton stycken, som slog oss ner på "Volym" vid Möllan. Det var trevligt. Jag gillar "Volym".
Pausbild
Bildtext: Jag tänkte infoga en liten pausbild som jag råkade hitta på datorn. Det är vår gamla anslagstavla som vi hade på studentkorridoren. På bilden syns resultatet av min och Mickes kampanj "Bitter? Nej, besviken!", som vi körde för oss själva på korridoren. Micke hade kommit på sin dåvarande flickvän fikandes med någon annan, trots att hon inte ens borde befunnit sig på detta halvklotet enligt vad hon sagt till honom. Micke blev besviken och hon blev tillsammans med sin fikadejt istället. Så tragiskt att det är vackert! : )
Jag hade just fått klart för mig att min dåvarande flickvän inte skulle komma hem efter ett år i London (vilket jag i och för sig känt på mig redan innan). "Vi ska inte bli bittra! Men vi kan nog unna oss att vara lite besvikna.", var ungefär vårt resonemang. Så vi skrev på anslagstavlan och jag rakade av mig håret, som symbol för en nystart. Fantastiskt fånigt! : )
Så fortsätter vi...
Jag blev väldigt trött redan vid 22-tiden dessvärre. Fredagströttheten slog till med besked. Kämpade på till klockan var strax innan ett, men sen kunde jag inte vara social längre. Gick ner mot Gustav Adolfs Torg, blev less när jag tänkte på bussen, och fortsatte istället att gå hela vägen till Limhamn.
Ibland gör jag så. Experimenterar med mig själv. Tricket är att gå in och ur sig själv med jämna mellanrum. Man kan inte vara i sig själv just när utför allt det jobbiga, för där finns ju trötthet, smärta och känslor. När man nått ett delmål måste man däremot in i sig själv igen, för att kunna ta emot belöningen i form av bra känslor. Bra känslor ger ny energi. Sen ut igen och peppa sig själv utifrån, tills nästa delmål är nått.
Utifrån: "Några steg till, Lennerup! Några steg till!"
Inifrån: "Skönt! Bra gjort av mig! Gött!"
Jag kostar på mig sånt, bara för att det är fascinerande, men man ska nog bara använda sig av den tekniken om det verkligen är kris; Om man av någon anledning blivit luftlandsatt mitt ute i ett kargt vinterlandskap, och måste ta sig tillbaka till Umeå, eller kanske Luleå (i Norrland är överlevnadstekniker vardagsmat, inbillar jag mig). Typ. Jag har aldrig hört någon lära ut tekniken, för att man ska kunna ta sig hem från krogen sent en natt. Det hade nog varit frågan om betydligt mindre forskningsanslag om det varit utgångpunkten.
Några saker som jag vill:
- Ha roligt, utan att behöva vara en pajas
- Säga bra och fina saker till andra hundra gånger oftare
- Bli bättre på det mesta
- Anses som bra pojkvänsmaterial
Med risk för att det är pretentiöst - det finns en del att göra framöver.
"Jag har tänkt på vad jag gör idag, men nu känns det bra."
* En trevlig signalsubstans som utsöndras bland annat vid träning, men även vid beröring.
Kanske beror det på att jag har några mindre trevliga läkarbesök framför mig. Klängigheten alltså. Och ovissheten. När det är tjo och tjim, är man bland andra. Då är man inte tråkig. När det inte är tjo och tjim, är man ensam. Det är det celibattyngda singellivets hårda faktum. Herregud, snart två och ett halvt år.
"Vänta till sen, det kommer igen, hjärtat har stannat, men jag lever än!"
Träning är bästa medicinen. Jag sitter i ett stilla endorfinrus* just nu, och tänker på att jag gjort en hel del bra saker den sista tiden. Fler och fler bra saker. Man måste veta vad man vill. Det gör jag inte riktigt alltid.
Jag ville att vi skulle gå ut och festa, alla kollegorna, så jag gjorde ett utskick och kampanjade i korridorerna och igår var vi faktiskt arton stycken, som slog oss ner på "Volym" vid Möllan. Det var trevligt. Jag gillar "Volym".
Pausbild
Bildtext: Jag tänkte infoga en liten pausbild som jag råkade hitta på datorn. Det är vår gamla anslagstavla som vi hade på studentkorridoren. På bilden syns resultatet av min och Mickes kampanj "Bitter? Nej, besviken!", som vi körde för oss själva på korridoren. Micke hade kommit på sin dåvarande flickvän fikandes med någon annan, trots att hon inte ens borde befunnit sig på detta halvklotet enligt vad hon sagt till honom. Micke blev besviken och hon blev tillsammans med sin fikadejt istället. Så tragiskt att det är vackert! : )
Jag hade just fått klart för mig att min dåvarande flickvän inte skulle komma hem efter ett år i London (vilket jag i och för sig känt på mig redan innan). "Vi ska inte bli bittra! Men vi kan nog unna oss att vara lite besvikna.", var ungefär vårt resonemang. Så vi skrev på anslagstavlan och jag rakade av mig håret, som symbol för en nystart. Fantastiskt fånigt! : )
Så fortsätter vi...
Jag blev väldigt trött redan vid 22-tiden dessvärre. Fredagströttheten slog till med besked. Kämpade på till klockan var strax innan ett, men sen kunde jag inte vara social längre. Gick ner mot Gustav Adolfs Torg, blev less när jag tänkte på bussen, och fortsatte istället att gå hela vägen till Limhamn.
Ibland gör jag så. Experimenterar med mig själv. Tricket är att gå in och ur sig själv med jämna mellanrum. Man kan inte vara i sig själv just när utför allt det jobbiga, för där finns ju trötthet, smärta och känslor. När man nått ett delmål måste man däremot in i sig själv igen, för att kunna ta emot belöningen i form av bra känslor. Bra känslor ger ny energi. Sen ut igen och peppa sig själv utifrån, tills nästa delmål är nått.
Utifrån: "Några steg till, Lennerup! Några steg till!"
Inifrån: "Skönt! Bra gjort av mig! Gött!"
Jag kostar på mig sånt, bara för att det är fascinerande, men man ska nog bara använda sig av den tekniken om det verkligen är kris; Om man av någon anledning blivit luftlandsatt mitt ute i ett kargt vinterlandskap, och måste ta sig tillbaka till Umeå, eller kanske Luleå (i Norrland är överlevnadstekniker vardagsmat, inbillar jag mig). Typ. Jag har aldrig hört någon lära ut tekniken, för att man ska kunna ta sig hem från krogen sent en natt. Det hade nog varit frågan om betydligt mindre forskningsanslag om det varit utgångpunkten.
Några saker som jag vill:
- Ha roligt, utan att behöva vara en pajas
- Säga bra och fina saker till andra hundra gånger oftare
- Bli bättre på det mesta
- Anses som bra pojkvänsmaterial
Med risk för att det är pretentiöst - det finns en del att göra framöver.
"Jag har tänkt på vad jag gör idag, men nu känns det bra."
* En trevlig signalsubstans som utsöndras bland annat vid träning, men även vid beröring.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)