Idag är det fredag. Jag har ägnat ungefär hela min tid de senaste veckorna åt att jobba, eller tänka på hur vi kan bli bättre på att jobba. De timmar som blivit över har jag sovit och frågan är nästan om jag inte sovit fler timmar på bussar än i min egen säng. Det betyder inte att jag åkt särskilt mycket buss ska jag tillägga. Jag börjar få bilden klar för mig nu i alla fall. Kontroll på läget. Inbillar jag mig i alla fall.
Jag vet inte riktigt var jag befinner mig känns det som. Jag vet inte ens om jag existerat på ett tag. Är jag kvar? Jag har nog mest bara bitit ihop. Antingen brakar man ihop, eller biter man ihop. Så är det ju.
Men, just nu känns det som jag har lite andrum faktiskt. Jag har kommit på att om jag lyssnar på Mozart, känner jag mig ganska avslappnad. Det finns stunder då tung EBM inte riktigt passar så väl.
Jag har haft diskussioner med Frid om att bestämma en tid för tidig promenad imorgon. Det hade varit skönt tror jag, även om det kanske är jävligt väder. Vi män behöver komma iväg lite ibland. Vi är ju gjorda för det egentligen. Gå långa sträckor under hemska förhållanden. Inte ge upp. Inte ge upp. Förrän vi fällt en hjort och kan bära hem den till kvinnorna, så de kan hylla oss. Om de finns kvar.
