Åååh! Krossa!

Nåväl, jag har i alla fall vinterbadat igen. Riktigt kallt denna gången. Soligt och fint, men jag missade bussen till Kallis. Pang! Busschauffören slog ingen dörrarna precis när jag hann fram. Det var bra nära jag slog ett hårt slag rakt i dörren - ett sånt jag flera hundra gånger irriterat mig på att andra gör när de just missar bussen. Bet mig i läppen istället och började gå. Medan jag gick längs Ribban i den kalla vinden, tänkte jag på den där sega mannen, som just hoppat ur sin bil sekunden innan jag skulle ta ut pengar vid bankomaten. Om det inte varit för honom, hade jag hunnit med bussen. Jag fick bilder i mitt huvud. Bland annat krossade jag hans knäskålar. Då kändes det lite bättre.

"Kom igen för fasen! Hur sakta kan man slå in koden? Fyra siffor för helvete! Mer är det inte. Hade varit jävligt bra om man bestämt sig för hur mycket man ska ta ut INNAN man ställer sig vid automaten. Och för helvete, skit i minneslappen! Tack som fan! Ful bil du har förresten!"

Jocke var snäll, och sa att han skulle möta mig på halva vägen. Så kunde vi gå tillsammans tillbaka. Skitbra! Förutom att jag gick vid vägen och han längs strandpromenaden. Nånstans på halva vägen, passerade vi varandra. Varför blev allt så fel!

Självklart jublade jag verkligen, när bussen inte stannade vid min hållplats på väg hem sedan. Stanna-knappen fungerade tydligen inte. Jag fick en liten extra promenad, i och med att jag fick gå från hållplatsen ute på Ön istället. Fick bilder i huvudet igen.

Och allt var mitt fel, alla andra levde bara sina liv, och råkade vara i vägen.

"Och jag springer förbi, slår på bilar väcker larm
Jag är pojken som, sköt raketen i min egen hand
Ingen kan laga en trasig hand"

Och Frid och Marie har jag knappt hunnit prata med förra veckan. Och allt bara gnager. Och ingen jävla kram har jag fått heller.

Less!

Is fan inte more. No more, please.

PS. Ursäkta svordomarna.

Kyla botas bäst med värme

I lördags var jag på Kallis med Jocke. Säga vad man vill om Jocke, men han är ganska lätt att få med på äventyr. Tre gånger hoppade jag i det iskalla (eller i alla fall relativt kalla) vattnet, satt sedan ute i solen en stund efter varje dopp och torkade, innan jag återigen satte mina högklassigt lufttorkade skinkor på bastubänken. Stod och duschade i drygt 20 minuter efteråt. Det är så sällan man bara står och pratar, och duschar samtidigt. Jag skulle dra en intressant teori om vårt duschande och sätta det i relation till hur det är att sitta i fängelse, men det missuppfattades förstås totalt där i duschen, och Jocke såg livrädd ut att råka tappa tvålen. Nåväl, det var en ganska charmig teori egentligen.

"Bit i den här tvålen, så gör det inte så ont!"

På kvällen spelade jag och Kristina Alfapet och jag förlorade varje j-vla gång. Jag vet inte hur hon gör, men självklart fuskar hon. Det är ju lite misstänksamt när det trillar ut en massa Alfapet-brickor från hennes tröjärmar, när hon går omkring. Exakt vad hon vann på att ha brickorna gömda där, har jag inte riktigt kommit fram till ännu, men det var säkert avgörande på något sätt. Dagen efter skulle jag få min revansch. Det blev inte riktigt så. Fick stryk igen och även i ett annat spel. Det är tur hon är världens bästa fru, annars hade det f-n inte varit värt det. På ett sätt är jag ju redan vinnare oavsett, liksom.

"Playing the Angel. I suffer well."

Till helgen blir det vinterbad igen!

Tapas my ass! (Tap my ass!)

Igår åt jag och Kristina tapas på Mosaik. Jag ville beställa in sex rätter (jag överskattar alltid min hunger, en egenskap jag delar med Frid), men maten var faktiskt inte så värst bra (Gambas ska ju vara stora räkor!) och vi åt ändå inte upp allt, så det var ganska skönt att vi inte förlängde pinan mer än nödvändigt, och bara beställde in fem rätter. Dessutom var det allmänt högljutt och svårpratat, och liksom bara besvärligt på något konstigt vis. Tur att vi istället bestämde oss för att åka ner till Limhamn, svepa varsitt glas whisky, gå ut till Sibbarp och klättra fem meter upp i badvaktstornet, nästan mitt i natten, något som inte är helt lätt med tanke på att det saknas en stege den första biten.

Ibland undrar man vad fasen man håller på med egentligen. Hur kan man vilja gå och äta på en välpolerad restaurang överhuvudtaget? Det bästa i livet är ju ofta gratis (förutom whisky förstås och friliggande hus med havsutsikt). Klättringen kunde i och för sig kostat oss livet självt, men så illa gick det inte som tur var.

Jag som aldrig har mardrömmar, hade natten till ära hela TRE stycken. Jag känner mig fortfarande som ett vrak efter det. Helt skakig och darrig, rastlös och konstig.

Jag minns en vinterpromenad med Frid, för snart två år sedan. Varför går vi aldrig några promenader nuförtiden? Varför har vi aldrig vinterbadat?