14-timmarsklubben

Jag har sovit i 14 timmar inatt. Jag låter det tala för sig själv, när det gäller hur min vecka varit. Men nu är den över. Det är helg och jag är spritt språngande ledig!

Jag tänkte börja med en liten promenad ner till småbåtshamnen. Jag måste se lite hav och måsskit igen, känner jag. Sen blir det kaffe. Inget jävla automatkaffe.

"Åh, riktigt kaffe!"

Nu är det dags att gå ut och fylla lungorna med luft och livet med mening!

150-metersklubben

Jag är trött och illa till mods, men vet inte riktigt varför. Jag vet varför jag är trött i och för sig. Jag sover illa just nu. Jag kan i alla fall glädja mig åt att jag numera tillhör den exklusiva 150-metersklubben - klubben för de som tränat biceps på 150 meters höjd.

Marie släppte nämligen in mig i Turning Torso i lördags. Det var faktiskt fräckare än jag trodde. Det var lite väl dimmigt, så utsikten var inte den bästa. Jag kunde i alla fall ana marken långt där nere, när jag stod framme vid fönstrena. Jag fick faktiskt inte någon sugande känsla i magen, vilket jag blev lite förvånad över med tanke på att jag brukar få det bara jag tittar över kanten när jag sitter i soffan. Så farligt är det inte i och för sig. Jag tror det mest är när jag tittar på film och de gör en kameraåkning över ett högt hustak, som jag får den där känslan. Känslan av att trilla ur soffan.

Vi sprang några rundor på lite olika våningar, men när vi smugit in för att titta på gymmet, kunde jag inte motstå tillfället och fattade en skivstång och körde några repetitioner. 150-metersklubben. Det är grejer det.

Se, vi fyllde två soffor!

Vi fyllde faktiskt två soffor på förfesten förra lördagen. På bilden förklarar jag hur härligt det är att vi är ett sånt gött och spretigt gäng som ska iväg tillsammans. "Jag förstår mig inte på er, men det är trevligt att ni är här hos Frid ändå", säger jag.



Vi var på plats aningen tidigt och fick stå ute i kylan i över en timme. Det förklarar kanske varför jag är så extremt förkyld nu. Eller inte i och för sig. Det är ju tydligen bara en myt att man blir förkyld av att frysa.



Jag vill inte vara förkyld. Det är så tråkigt.

Idag rör jag mig sakta

Shit, vilken vecka! Jag tror jag har lyckats sova fyra timmar per natt i snitt. Inte nog med att jag kommit i säng i senaste laget, jag har dessutom vaknat vid halv fem på morgonen och sedan bara väntat in klockan. Jobb på dagarna och en massa sociala åtaganden på kvällarna. Julfesten med jobbet i torsdags var trevlig, men julfestande fanns inte riktigt med på min önskelista denna veckan. Kul att träffa alla kollegor under lite andra omständigheter i alla fall. Och alla nya kollegor. Finns det något annat svenskt företag som gått från 75 anställda till 195 anställda på ett år? Julfesterna sväller.

"We move fast" är ett av våra core values. Vi rör oss väldigt snabbt visserligen, men tar vi verkligen snabbaste vägen från punkt A till punkt B? Vi ser nog mest ut som en svärm knott. En jävla aktivitet och rörelse, men som helhet står svärmen ganska stilla ändå. Nåja, så illa är det inte. Det finns en del att önska bara.

I fredags tror jag inte någon som kommit in i våra lokaler kunde gissat att just "We move fast" finns någonstans djupt inne i kärnan av oss själva. Det var dämpat och folk använda mest munnen till att gäspa. Våra core values skulle nog avfärdats som corporate bullshit.

Vill du generera lite corporate bullshit att anväda på ditt företag, finns denna sida:

Corporate Bullshit Generator

Fredagströttheten igår var enorm. Jag har nog lyckats ta igen en del sömn under natten som tur är och jag börjar samla mig så smått. När jag ser mig omkring ser jag bara förödelse. Jag ska börja med att orientera mig lite. Det finns en del att röja upp, så jag ska röra mig lite lagom sakta de närmsta timmarna medan jag diskar och städar. Ikväll är det Electrixmas, men jag ska nog inte röra mig alltför fort då heller. Lite lagom.

Det är så jobbigt bara

Idag har det varit riktigt jävligt. Jag har inte varit i fas med denna dagen alls. Det började redan i morse. Jag måste helt enkelt ha vaknat lite vid sidan om själva tillvaron. Typ tre centimeter. Det har varit helt omöjligt att hitta rätt igen. När jag kom hem efter jobbet var jag nästan gråtfärdig och det gjorde det inte bättre av att jag lyckades få in långfingret i ett hål i dörrposten, när jag skulle sträcka mig in för att tända. Det gjorde riktigt, riktigt ont. Nåväl, hål som hål.

Jag valde att bita ihop och ta några djupa andetag och sedan hoppa in i duschen och därefter lägga mig i sängen och sova bort större delen av kvällen. Jag vaknade till liv för en stund sedan. Kilade ner och köpte läsk på Videomix. Lämnade en femtiolapp och fick tillbaka sex kronor. Det har varit en sån dag helt enkelt. En dag då jag fått väldigt lite tillbaka för mina insatser.

Det är inget mästerverk, men det är allt jag har

I fredags fick jag höra att min faster fått en hjärntumör. För drygt tio år sedan var det min pappa och nu är det hans syster. Elände. Det är allt jag kan säga.

Jag tillbringade större delen av lördagseftermiddagen på stan för att säga hej då till Svala och Floki, som ganska hastigt bestämt sig för att flytta till Island. Leksaksbutiker, stadsjoddling och att hitta delar av rymdskepp mitt på självaste gågatan är ganska bra medicin. Det får en att tänka på annat.

På kvällen gick jag och handlade med Marie. Jag köpte en liter mjölk och en folköl. Riktigt ynkligt på nåt vis. Sedan gick vi inom Thai House och köpte med oss mat. Marie hängde med hem. Frid var hemma och spelade så hon var lite rastlös verkade det som. Vi delade min öl och tittade på "Grabben i graven bredvid".

Efter filmen drog vi hem till Frid som stod och stekte schnitzel klockan elva på kvällen. Massor av schnitzel. Jag tror aldrig jag sett så mycket schnitzel. Wollmer, Frids kompis, var också där. De hade spelat brädspel hela dagen och då blir det lätt så att man inte kommer igång med att steka schnitzel förrän i senaste laget. Men det är ju som tur är aldrig för sent för schnitzel.

En inte helt vanlig torsdag

I torsdags mötte jag upp med Frid på stortorget efter jobbet. Det var fullt med folk där och de hade facklor i händerna. Jag blir alltid lite extra försiktig när jag ser folksamlingar med facklor. Det kan ju vara mig de är ute efter. Det var de inte denna gången och de verkade inte vara ute efter Frid heller. Vi kunde ostört snedda över torget, hoppa över en liten mur som någon byggt mitt i vår väg (väldigt onödigt) och sedan träffa Alexander, för första gången på över sex år för min del.

"Hej Alex, det var inte i förrgår!"

Det är märkligt. Senast vi sågs var på Hultsfred och nu var det ändå som att vi tog vid precis där vi slutade, men lite mindre bakfulla. Så är det med gamla vänner. Vi fann våra roller direkt och började leta efter ett lämpligt ställe där vi kunde sätta i oss mängder av kött. Vi kom inte fram till något självklart ställe för detta och orkade inte med något finlir. Det var dessutom kyligt och skulle vara en kväll i återföreningens tecken. Om vi velat kunde vi tjafsat i timmar om vilket ställe som är bäst, det har vi alltid varit bra på, men livet handlar inte bara om att ta, utan även om att ge, eller åtminstone om att ge med sig. Mando blev kompromissen. Och missen.

Jag tog oxfilé. Jag antar att "Special" i detta fallet stod för extra lite kött. Frid blev också lite missnöjd. Hans öl var full av kokosflingor eller något kokosflingsaktigt eller möjligtvis något åt det hållet. Han fick den utbytt. Alex drog vinstlotten och fick en lövbiff som gott och väl täckte hans tallrik. De måste nästan ha hyvlat av hela sidan på en kossa. Det unnar jag Alexander, som forskat mycket kring det här med skadeglädje. De flesta är nog bekanta med hans formel: Skadeglädje = Den enda sanna glädjen. Jag har för mig att han kom fram till den i samband med att han satte en Rambo-kniv i sin kusins handled, eller om det var när samme kusin åkte pulka och bröt benet - spiralbrott - en vecka innan han skulle till Österrike på skidresa. Nåväl, Alexander fick mycket mat för pengarna.

Efteråt satte vi oss ute på lilla torg under tre gasolbrännare. Mysigt. Under gasolbrännaren bredvid oss, slog sig en äldre, välklädd herre ner. Mindre mysigt. "En Garde!", skrek han med jämna mellanrum och berättade att han var släkt med Olof Palme. Hans far hade varit prost nånstans i Småland. Jag minns inte var. Han var nere i Malmö för att hälsa på sin dotter som serverade på Hotel Residens eller "Residaaanset", som han själv uttryckte det. Han var riktigt full och tyckte att vi var "fina pojkar". Det var lite obehaglig faktiskt, framför allt när han frågade om vi hade flickvänner och Frid pekade på mig och upplyste honom om att jag minsann var lovligt byte. Jag tror inte riktigt han hörde det, eller så var han kanske inte tillräckligt intresserad. Han vinglade lyckligtvis iväg efter ett tag.

Allt var bra med Alexander. Han hade hunnit med att skaffa en flickvän och att göra henne med barn, två gånger, sedan vi senast sågs.

"Ja, så har jag förstås skaffat flickvän och gjort henne med barn, två gånger!", berättade han och visade bilder på de små underverken.

Tänka sig. Alexander. Pappa. Alexander? Är det inte lite oansvarigt? Visst, vi är riktigt bra killar allihop i vårt gamla kompisgäng. Inga glidare med bakåtslick direkt. Robusta på nåt vis. Vi gör rätt för oss. En aning hämmade i och för sig. Men vuxna? Alexander hade visserligen rattkrycka i sin gamla Saab redan för över tio år sedan. Det är inte bara vuxet, utan snudd på gubbigt. Och modigt.

När jag och Frid lämnat Alexander på hans hotell igen och letade efter en lämplig buss, mötte vi Carolina Gynning. Hon passerade oss alltså. Vi hade velat säga "bra" till henne. Varför vet jag inte. Av medlidande kanske. Det kan inte vara lätt.

Jag förtjänar inte er!

Kärlek, hälsa och vänner är formeln för lycka, det vet vi ju alla vid detta laget. Har man inte alla dessa komponenter kan man faktiskt klara sig ganska bra ändå. Man kan till och med klara sig riktigt, riktigt bra enbart på komponenten "vänner", men då vill det till att man har de allra bästa. Det har jag.

I fredags blev jag extremt bortskämd av Frid och Marie. De bjöd inte bara på oxfilé (ni veganer får hålla för smaklökarna), potatis- och palsternackspuré och kaprissmör, utan även kaffe, hemmagjord tryffel och whisky. Men inte nog med det. Jag fick en CD med "Sturm Café" av Frid också. Av Marie fick jag en triggerpunktsbehandling. Min nacke och rygg är tydligen vad en diplomerad massör brukar kalla: Jävligt spända. Efter behandlingen gjorde Marie bedömningen att de var: Inte fullt så jävligt spända. Ett steg i rätt riktning alltså.

Jag vill bara påpeka att jag inte fyllt år. Jag har inte heller gjort något särskilt bra. Jag fick allt ändå.

Cats and dogs

Jag sitter här och längtar till den 3 december. Det är förstås inte datumet som sådant jag ser fram emot, utan det som ska hända. Jag och Marie har bestämt att vi (inklusive Frid) ska baka lussekatter i min lussekattsmaskin. Den brukar mer eller mindre gå på högvarv fram till jul, men förra året stod den nog helt stilla faktiskt.

Lussekatterna är tänkta att ätas på vår förfest. Denna gången verkar det som att vi faktiskt kommer lyckas dra tillräckligt med folk för att fylla två soffor och lite till. Det börjar nästan likna storhetstiden mellan 1995-1996, då vi alltid var många som drog till Mejeriet för att fira elektronisk jul. På den tiden hette det Virtual X-mas. Nu heter det Electrixmas.

Allt prat om bakning fick mig att tänka på en tax vi hade. Han hette Otto och lyckades äta en halv plåt ojästa bullar en gång. Han svällde upp som en ballong och bajsade sedan en gulaktig kräm i några dagar. Frid funderade på att köpa honom. De kom bra överens. Jag kan också nämna att samma tax gjorde en äldre taxkvinna på smällen, trots att han rimligtvis inte borde varit könsmogen. Otto tog verkligen för sig av livet.

Jag tänkte avrunda med några kreativa unga killar från Gävle, som spelade på Electrixmas förra året.

Sturm Café - Der Grosse Schwein

Är det bara jag som tycker detta svänger?

Läggdags

Det är läggdags
för skämten
Det är allvar
i år...

En film blir till

Jag är grymt trött ikväll, men sitter och filar på ett storslaget filmmanus. Jag har bara lite lösa tankar just nu, men vad tror ni om detta?

Alternativ 1:

HARRYSSON: Tittar förskräckt mot himlen.

- Ska den där sparven verkligen flyga så lågt?

REMUS: Släpper sin tunnbrödsrulle.

- Jösses! Fly Harrysson! FLY!


Alternativ 2:

HARRYSSON: Tittar förskräckt mot himlen.

- Ska den där sparven verkligen flyga så lågt?

REMUS: Tittar genom sin tunnbrödsrulle.

- Det är ingen sparv Harrysson! Det är en rymdstation!


Alternativ 3:

HARRYSSON: Tittar förskräckt mot himlen.

- Ska den där sparven verkligen flyga så lågt?

REMUS: Höjer sin tunnbrödsrulle.

- Spelet är slut Harrysson! Ta av dig kläderna!


Äh, det var svårt det här med manus. Tror jag struntar i det och försöker sova istället. Kan ändå inte riktigt få in de här scenerna i ett vettigt sammanhang.

Raserade drömmar och illvilliga lögner

I morse väckte jag Micke just när han skulle hugga in på en stor bit ost. Han jobbar i riksdagen och det hör förstås inte till vanligheterna att privata företag får ställa ut sina produkter i maktens högsäte, men i Mickes drömmar verkar det vara helt i sin ordning. Denna gången var det ett företag som bjöd på snaps och ost. Eftersom jag känner Micke väl, så vet jag precis hur nöjd han måste sett ut där i drömmen, när han stod med en snaps i ena handen och en bit ost i den andra. Hade jag bara vetat, skulle jag varit snäll och väntat med att komma utfarande i vardagsrummet och skrika "fy vad jag smakar skunk i munnen!".

Det finns en förklaring till hela händelseförloppet ovan. Anledningen till att Micke drömde om ost, bör ha varit att vi såg "Wallace and Gromit" på bio igår och Wallace gillar ost väldigt mycket. Den lilla bjudningen i Mickes dröm, måste ha haft att göra med att vi diskuterat korruption tidigare. Vi fantiserade bland annat om att jobba med att utfärda utskänkningstillstånd inom kommunen.

En dagens, tack! Sätt upp det på "firman".

Nåväl, det går alltså att se kopplingar till ostbjudningen och vad som hänt under dagen. Det går även att se tydliga kopplingar mellan vad som hänt under dagen och min skunksmak i munnen. Vi var nämligen ute och drack en hel del öl igår efter filmen. Våra Visa-kort glödde nästan är jag rädd, men det var riktigt kul även om jag har väldigt svårt för att känna något större engagemang i personer som jag pratar med ute. Det är ofta så hög ljudnivå att jag bara hör vartannat ord ungefär. Jag brukar nicka och försöka se glad ut, medan jag funderar över om det verkligen är ett problem att jag missar hälften av det som sägs eller om jag rentav ska vara tacksam. Jag håller mig helst till de jag redan känner väl.

Klockan var nästan tre när vi gick hem och då menar jag bokstavligen. Jag övertygade nämligen Micke om att det tar ca 25 minuter att gå hem från centrala Malmö till Limhamn. På ett sätt hade jag rätt eftersom vi var hemma 03:25 ungefär, men då hade vi ställt tillbaka klockan en timme under tiden också. Jag gör vad som helst för en promenad. Jag till och med ljuger.

En parentes:

Micke: "Sover du med mobilen i sängen?"
Johan: "Ja"
Micke: "Varför det?"
Johan: "Jag vet inte"

Det goda men hårda livet

Igår blev jag och Micke riktigt, riktigt bortskämda av Frid och Marie som bjöd in på mexikansk buffé. Fantastiskt! Jag var trött men på toppenhumör och åt riktigt hänsynslöst. När de andra druckit en öl, hade jag redan druckit tre. Efter maten bryggde jag åtta koppar kaffe, som jag drack upp helt själv. Tröttheten hann ikapp mig dessvärre, så det blev inte så sent som jag hoppats. Jag gjorde ett försök att inte vara så j-vla INTJ i alla fall.

Imorse bestämde jag mig istället för att acceptera mitt öde och vara den jag är. Exakt klockan 8.30 blåste jag revelj (genom en hög vissling) och skrek "Uppstigning!". Micke rosslade till och slog upp ögonen. Jag väckte honom tydligen mitt i en middag. I hans dröm alltså. Synd för honom. Sen drog jag upp rullgardinerna och släppte in skarpt dagsljus. Det kändes bra.

"Idag är det en dag, då vi inte gör något utan att först ha förtjänat det! Förvänta dig ingen frukost innan vi varit ute på en lång promenad."

Så härligt att bara köra på. Jag var på ett strålande humör faktiskt. Jag satte på "To the edge" med Spetsnaz medan jag snörade på mig skorna. Sen gav vi oss ut och jag var noga med att berömma Micke lite då och då - det gäller ju att jobba med sina svaga sidor.

"Du är så duktig som inte gnäller! Jag vet många som skulle klagat redan här borta vid bron!"

Det var fantastiskt skönt att vara ute. Hela veckan har varit en enda dimma och det var extra trevligt att ha sällskap på promenaden för en gångs skull. Självklart hade Micke gjort sig förtjänt av en riktig frukost sedan.

Resten av dagen har jag drillat Micke på stan och jag lät honom få köpa en chokladboll till sin latte, när han sorgset frågade "Och en sån där har man väl inte gjort sig förtjänt av?".

Notis: Det är lätt att läsa meningen "De tvingas flytta på grund av fastighetsskatten" som "De tvingas flytta på grund av fastighets-katten".

Detta är alltså jag...

Jag vet inte om det är så uppmuntrande, men jag verkar vara en INTJ. Vi utgör tydligen bara någon procent. Efter detta test känner jag mig dömd till ensamhet. Men det är bara att acceptera att jag är ungefär på detta sätt.

Lyckligvis är testet baserat på fyra olika dimensioner, och det finns gradskillnader i de olika dimensionerna, så man kan ha mer eller mindre utpräglade drag. Jag fick som tur är lite lägre på "Thinking", vilket talar för att jag ligger lite närmare den andra änden "Feeling" just på den dimensionen. Lite drag av INFJ alltså. Skönt. Jag fick ganska högt på "iNtuitive" vilket jag tycker var aningen konstigt.

Nåväl, detta är vad jag har att jobba med.

I: 43%
N: 72%
T: 20%
J: 39%

Myers-Briggs Type Indicator

VinterNoll5

Min nya hobby är att duscha och sedan direkt - snabbt, snabbt - hoppa ner i sängen med rumpan bar. Jag somnar så otroligt skönt då. Det behöver inte ens vara meningen att jag ska somna. Det är ganska sällan jag somnar med flit faktiskt.

Det är ingen slump att jag kommit på detta trick just nu. Lägenheten är så förbaskat råkall från oktober till och med april, att det gäller att hålla köttet varmt på nåt sätt under kvällarna. Först iväg och träna sig varm. Sedan har jag drygt en timme på mig innan kylan börjar leta sig in till mitt skelett. När väl det händer blir jag mycket snabbt kallare. Alla vet ju hur snabbt kylan sprider sig när den väl nått skelettet. Det är då det gäller att ta sig in i duschen. Det viktiga är att ha lite is i magen till att börja med (och det har jag oftast redan), och inte börja med FÖR varmt vatten. Det bildas så lätt små sprickor i skelettet då. Jag börjar med svalare vatten och ökar temperaturen efter hand. När värmen börjat återvända söker jag skydd i sängen, där värmen konserveras allra bäst under ett par täcken.

Har just vaknat och lyckats leta mig fram till datorn. Tanken var att stänga av den, men så tänkte jag att jag borde blogga lite. Blogga först, sova sen. Imorgon när jag vaknar är det fredag. Det känns bra. Korridor-Micke kommer på besök och jag är lite bekymrad över om det går att överleva två nätter på en madrass här. Frid brukade alltid få "skrapa rutorna" (glasögonen) varje morgon när han hälsade på. Han förknippade faktiskt Limhamn helt och hållet med kyla och med mig. Jag tror Marie ändrat på det. Och det faktum att han själv skaffat sig en varm lägenhet bara några hundra meter härifrån. Det känns tryggt. Nu kan jag fly nånstans om läget skulle bli kritiskt.

Jag inväntar VinterNoll5 genom att lyssna på VinterNoll2.

Hur långt är det kvar till Maj egentligen?

Illa till mods

Jag och min vän Lars brukade skriva små berättelser under gymnasiet. Internet fanns inte på den tiden, så vi använde oss av skolans anslagstavlor för att nå våra läsare. Berättelserna hade aldrig någon direkt mening och enda anledningen till att de skrevs var en stark önskan om att göra folk lite illa till mods. Jag hittade några av de gamla berättelserna tidigare ikväll.

Ett litet urval

1. Solens jungfrustrålar glittrade i morgondaggen. De trollska dimslöjorna skingrades sakta över åker och blomsteräng. Himlen var fri från moln och en svag sommarbris satte trädens nyutslagna blad i rörelse. Det var sommar. Härlig svensk sommar. Det var denna underbart vackra sommarmorgon som Kjell-Åke Pålsson avlivade sin drever med ett nackskott.

2. Det vattnades i munnen på Märta, när hon tog av kastrullen med nypotatis från spisen. Den var mycket hetare än hon hade anat. Hon släppte grytan med ett gällt skrik och kokhett potatisvatten skållade hennes två-åriga barnbarn likt en mandel till glöggen.

3. Anders Brus slog sig ned vid ett av de vitmålade träborden. Den trevliga uteserveringen var tämligen välfylld. Han tänkte just beställa kaffe och en biskvi, då hans aptit hastigt försvann. Det luktade nämligen förskräckligt illa vid Anders bord. Han lyfte på duken och kikade under bordet. Där låg en bajskorv. Någon hade petat på den med en pinne. Nä, vad är det här för äckligt, tänkte Anders.

FOLKBILDNING, Del 2: Fem myter om dill

Det finns väl få saker som är så omgärdat av myter som dill. Alla har väl hört talas om "Dillen i pizzan" t ex? Det rör sig ofta om rena skrönor eller missförstånd. Jag tycker det är på tiden att någon tar ansvar och avlivar de gamla myterna.

1. Dill är ingen kryddväxt - det är ett bär
Det är förvisso sant att dill inte är en kryddväxt, men att det är ett bär stämmer verkligen inte. Sanningen är faktiskt att ingen riktigt vet vad dill är.

2. Ett dillknippe kan ersätta misteln vid jul
Funderar du på att byta ut misteln ovanför dörren mot ett knippe dill i år? Då tycker jag du ska tänka om. Särskilt om du bor i Gästrikland eller Skåne.

I Gästrikland ses detta nämligen som en mycket stark, men framför allt plump, sexuell invit. Det går förstås inte att sätta ord på det riktigt, men något i stil med "Vill du ha vitlökssås i kebaben?", ligger ganska nära.

I Skåne symboliserar ett knippe dill ovanför dörren, att det är okej för myndigheterna att riva huset.

3. Potatisallergiker kan äta dillchips
Detta är också ett rent missförstånd. Dillchips består fortfarande till största delen av potatis. Dillen är bara smaksättare.

4. Dill kan driva ut onda andar och motverka förhäxning
Sorry, men det stämmer inte. Dill kan inte skydda mot trollen heller. Kommer trollen finns det inget skydd i världen.

5. Lite dill rensar magen
Det stämmer inte. Det är precis tvärtom.

. . .

Jag vill avsluta med ett gammalt talesätt, som går att använda när något känns riktigt, riktigt hopplöst.

Det är som att kasta dill i motvind

Obs: Ja, jag har lite tråkigt på jobbet just nu.

Att periodisera sömn

Hur periodiserar man sömn egentligen? Det är en ständigt lika aktuell fråga, som jag inte hittar något vettigt svar på. För hur ska man fördela två timmars sömn under kvällstid? På vilket sömnkonto ska man redovisa sömnen? Den gångna nattens eller den kommande nattens? För om jag bara sovit sex timmar och ligger på ett underskott av sömn, då kan man ju tycka att jag tar igen två timmar sömn, som jag skulle fått under natten, och när jag sedan vaknar är kontot i balans igen. Men så fungerar det inte. För de två timmarna sömn påverkar ju även den kommande nattens sömn. En del av sömnen måste alltså tillfalla den natten. Jag tycker det är skitsvårt sånt här.

Måste byta diskborste. Snarast! Det blir mindre kul när de kommer fram till att fågelinfluensan uppstod nånstans djupt inne i den och sedan tog sig vidare, via den skrikande albatrossen som satt utanför fönstret varje morgon tidigare (han är död nu), ner till Asien, för att där starta den epidemi som nu är påväg norrut och kommer döda oss alla. Skyll på stjärnorna, skyll inte på mig!

Jag ska förresten vara med om en riktig high tech-upplevelse - magnetröntgen.

Överdoktorläkaren: "Det kan kanske komma som en chock för dig Johan, men ditt hjärta verkar ha stått stilla ett bra tag."

Johan: "Tack, jag vet men hur var det med magen egentligen? Det var ju det ni skulle kolla."

Överdoktorläkaren: "Just det, så var det. Låt mig säga såhär - saknar du en korkskruv?"

Krasch!

Så hände det igen. Krasch, och rakt ner i sängen innan jag ens hunnit komma innanför min dörr nästan. Det händer varannan vecka åtminstone. Nej, det är inte något snuskrelaterat i detta alls. Det är trötthet i sin renaste form jag skriver om. Vaknar alltid några timmar senare och är kinkig (inte kinky) som bara den. Yrvaken, frusen och hungrig - bättre kan det knappast bli. Det ska firas med ägg-festival!

En av mina större svagheter är att jag helt saknar förmåga att avgöra hur länge ägg kokat. Jag underskattar alltid tiden, och kokar dem så länge att gulan blir grön, eller ännu värre; tills allt vattnet är borta. Jag är ju lite ängslig av mig, men såhär 50 år efter att äggklockan uppfanns borde väl den tekniken mognat och vara relativt ofarlig? Har hört att vissa fått njursvikt efter att de köpt äggklocka, men det kan ju ha att göra med att det är lätt att äta för mycket ägg när man kan koka dem med sådan trygghet och precision.

Nåväl, inget nytt annars.

"Jag är någonting fruktansvärt!" (Citat: Mattias Frid, SMS mitt i natten den 12 oktober 2005)

När allvaret har blivit ett skämt

Oj! Jag tror jag varit ganska trött idag. Om jag inte minns helt fel har jag i alla fall varit på jobbet. Med andra ord har jag inte orkat göra klart det jag tänkt mig ikväll och därför blir det ingen ny blogg idag. Jag vet inte när jag väljer att trycka på knappen och dirigera över trafiken dit. Jag säger inget, så har jag ingenting sagt (ett ganska fult uttryck det där).

Jag har fastnat för ännu en söt låt förresten. Låten "Reasons" med Thermostatic är förtjusande.

Jag fick även äran att provlyssna på den store Elektropeng och hans senaste hit ikväll. Dessvärre kunde den nya låten inte mäta sig med det förra mästerverket "Gasattacken utan slut". Jag ser fram emot det första live-framträdandet. Det är jag nog ganska ensam om.

Kalsongen den skaver
Och jag
Har faktiskt duschat
Idag
Är igår

En text lånad av Kent och omarbetad för att passa såhär efter ingreppet i ryggslutet. Jag är mer eller mindre redan återställd faktiskt. Duschade gjorde jag redan dagen efter, och inte har jag ruttnat för det.

Blunda

Jag vet inte varför, men bubblande och naiv synthpop känns alltid befriande. Kanske är det känslan av mellanstadie-party som väcks till liv. Intrampade popcorn i heltäckningsmattan, grammofonskivor och tjejer bakom ett hölje av smink. Därför var det lite trevligt att höra låten "Berlin, Berlin" från filmen Tjenare kungen på radion. Enkel och söt.

Så var man upphackad och ihoplappad igen. Kompresser är ganska snygga, det kommer man inte ifrån. Dessvärre kan jag inte dokumentera denna gången, dels med tanke på att jag inte har någon fungerande kamera och dels med tanke på att jag omöjligt hade kommit åt att fotografera min rygg. Tacka vet jag mitt gamla yxhugg i låret. Det satt väldigt bra till i alla fall.

Det är lugnt

Kom just att tänka på en till synes meningslös händelse. Jag hade en lätt huvudvärk på jobbet och beklagade mig som hastigast för Anna i receptionen.

"Jag har Ipren här om du vill ha?"
"Det är lugnt."
"Nej, nu tar du de här och sköljer ner med lite vatten!"

Och det gjorde jag. Skönt. Vad jag vill säga med detta vet jag inte riktigt, men eventuellt har det något att göra med att mitt default-läge är att säga "det är lugnt" även om det inte alltid råkar vara det. Då krävs det en hönsmamma med pondus.

"Nu tar du och stänger ner datorn omedelbart, så kan vi brottas lite utan tröjor innan du somnar."

Monstergröt

Säga vad man vill om mig, men att koka sönder makaroner det kan jag! Geggan i kastrullen påminde om min egen hjärna - lika sönderkokad och mosad. Sömn är vad jag behöver. Och hjärnbarksmassage. Eller bli nersövd av kroppsegna droger. Tre kvällar utan träning nu och något i mig skriker efter endorfiner. Jag vill krossa porslin i Frids golv igen.

Jag vill stå ut
Nej, stopp det räcker
Jag vill stå ut
Nej, stopp det räcker nu

Imorgon ska jag ge mig själv en spark i röven (han fångade sparken med röven). Måste göra ett ryck inför helgen. Tvätta, städa, fixa, dona och framför allt ge mig ut på Ön och träna.

En riktig höst, tack!

Det har varit FÖR varmt den senaste tiden. Jag vill ha riktig höst. Tjocka jackor, varma tröjor, mössor och termosar med kaffe. Det låter ju nästan som jag pratar om vinter i och för sig.

Det hade inte alls varit dumt att köra en "midnattsgrillning" igen; en höstvariant av den vi ordnade i somras nere på stranden borta vid fiskebodarna. Nästa klara, kalla natt får jag rycka tag i Limhamns midnattsgrillare ännu en gång. Men denna gång är det dödsstraff för den som kastar sand på grillen medan köttet ligger på. Grus som knastrar mellan tänderna känns aldrig helt rätt.

Idag är det "Grattis Frid!" förresten. Får infoga en bild från en vinterpromenad som jag och Frid gjorde i vintras (det hör i och för sig till sakens natur att vinterpromenader ofta görs på vintern).

We are shadows, oh we are shadows, just shadows in the alley!

En höstdikt

Det verkar bli ännu en skön höstdag. Kom att tänka på en fin höstdikt, när jag var påväg till jobbet idag. Den fanns med i en diktsamling som gavs ut av min lillasysters klass när de gick i ettan på lågstadiet. Av någon anledning har jag lagt just denna dikten på minnet.

Löven faller
Regnet droppar
Skatan vrålar

Jag tycker den är extremt bra. Den har ett lite oväntat slut också. Det gillar jag.

Låt mig gå i bitar

Idag var en sån där kväll igen då tröttheten nästan blev för mycket. Somnade ändå tidigt igår. Kollapsade snarare. Vaknade på soffan klockan ett på natten. Stängde av tv, dator, stereo, router, kaffebryggare, elektrisk tandborste och mixerstav och all annan elektronik som jag antagligen somnat ifrån. Släpade sedan mig in till sängen och vaknade ett par timmar senare av den absolut värsta mardröm jag haft. Det är meningslöst att beskriva drömmar, så varför ens försöka. David Lynch-film gånger hundra på mardröms-skalan var det i alla fall.

Kunde lagt mig direkt i hallen och bara gett upp när jag kom hem ikväll, men tog en kall dusch istället. Det hjälpte inte. Lade mig på sängen och försvann istället. Det var som att alla batterier tagit fullständigt slut. Ändå lyckades jag pressa mig upp en halvtimme senare. Jag är väldigt bra på det där. Jag har en extra växel, när det är som värst. "Just do it" - mitt mantra. Fick ner tvätten i tvättstugan, diskade undan allt, fixade lite mat och rensade ut en massa konstigt ur kylen (tre relativt tomma burkar med inlagd gurka bland annat). Men för vem pressar jag mig egentligen?

Jag har försökt
Jag har försökt
och jag försöker igen
Tiden går, om hundra år
är du stjärndamm, min vän

Terry Gilliam, Jätten Finn och jag

Igår var jag inne i Lund en sväng. Det var väldigt längesen jag var där. Eller?

Det är konstigt. Jag jobbar i Lund och är där varje dag i veckorna, men ändå är det Lund jag möter till vardags ett helt annat Lund än det jag mötte igår. Det är som två parallella universum. Igår var det mitt gamla Lund igen - det som var mitt studentliv. Trots regnet och kylan så kändes det riktigt varmt och tryggt. Men var fanns Micke, Pär, KK (Kristian Karlsson - inget annat) och de andra från korridoren?

Jag tog en kort runda på stan innan jag gick till domkyrkan och ner i kryptan. Där har jag varit ett antal gånger innan, men igår såg den väldigt annorlunda ut och innehöll en sjättedel av Monty Python-gänget. Terry Gilliam skulle få Jätten Finn-priset, så det var en bra möjlighet att kunna bocka av "Har sett någon från Monty Python på riktigt" på min lista av saker jag måste göra innan jag dör. Det var ganska mycket folk där och jag fick agera fotograf när Svala hastigt och lustigt fick dela ut själva priset.

Men Johan kan du inte berätta vilken som är den bästa höstlåten just nu? Jo, okej då. Det är Depeche Mode - Precious.

Precious and fragile things
Need special handling

Utrensning

Ikväll rensade jag ut åtta halva förpackningar med pitabröd från min frys. Man kan alltså konstatera att jag är betydligt bättre på att köpa pitabröd än på att äta dem.

Vad jag däremot varit desto bättre på att äta är Maries mjuka chokladkakor, som jag fick till min födelsedag. Det är obehagligt vad de kakorna gjorde med mina hormoner. Det är först nu i efterhand jag förstår kopplingen till att jag i lördags kände en stark drift att söka fram alla mina låtar som innehöll orden "sex", "body" och "pleasure" med hjälp av iTunes fantastiska sökfunktion. Jag lyckades till och med få med en låt som hette "Spread your legs" som jag inte hade den blekaste aning om att jag hade. Nu är chokladkakorna slut. Skönt. Jag är ju singel.

Imorgon ska jag köpa hem lite pitabröd. Det kan vara bra att ha.

Die Zombiejäger

För ungefär ett år sedan fick jag en låt på hjärnan - "Die Zombiejäger". Bakom låten stod "Sturm Café" (två unga killar från Gävle som envisas med att sjunga på tyska). Jag hade till och med förmånen att se dem strax innan jul, när de stod bakom en arsenal av synthar och vrålade, stönade och skrek. Nu visar det sig att låten är med i en allt annat än lovande film som heter just "Die Zombiejäger". Fantastiskt att den nu ska visas på Fantastisk Filmfestival i helgen.

Det här kan ju bli precis hur dåligt som helst. Det vill jag absolut inte missa.

Obs: Frågor som har med Fantastisk Filmfestival att göra besvaras säkert av Svala som är aktiv festivalarbetare.

Det var något som inte stämde

Jag och Lars lämnade McDonalds med varsin papperspåse. Efter några steg fick jag känslan av att något inte stämde. Jag vägde påsen lite försiktigt i handen medan vi fortsatte. Den kändes lite tyngre än den borde. Jag lät Lars vara ovetande om mina misstankar och vi fortsatte upp längs backen utan att kunna enas om vilken film vi skulle mata dvd-spelaren med när vi kommit hem. "Barry Lyndon kanske?", sa jag som sett en dokumentär om Stanley Kubrick i lördags. Jag kände samtidigt lite med handen utanpå påsen, undertill i botten. Innehållet i påsen hade större volym än jag räknat med. Kunde jag ha fått fel?

Jag försökte tänka tillbaka till det ögonblick då McDonalds-killen vänt sig om för att packa ner de hamburgare jag beställt. Jag mindes bara ryggen av honom. Något stoppade han i påsen, men vad? Det hade jag aldrig riktigt kunnat se. Nu kunde jag inte hålla inne med min oro längre. Jag stannade, höll fram påsen mot Lars och tittade på honom.

"Jag är hemskt ledsen Lars, men jag tror det ligger en död igelkott i min påse."

"Barry Lyndon" var en väldigt konstig film. Vacker som en tavla, men helt utan någon person att knyta an till. I tre timmar. Kände mig tom efteråt.

Det var bara hamburgare förresten.

Kärlek, hälsa och vänner...

NOTERA: Detta inlägg innehåller ett kommentatorspår. Vill du inte ha författarens egna kommentarer får du tänka bort det som står inom hakparentes.

"Kärlek, hälsa och vänner gör tiden till vän", står det på en sten som jag lägger handen på nästan varje dag.

How many years since you found yourself staring at an endless sky?

Unaware of yourself
Who you are and where you are going
Only living
Only breathing
Losing all sense of time

[Just det den där gamla texten kom jag att tänka på idag när jag satt och kräktes till Ernst i Sommartorpet och plötsligt hörde "VNV Nation" spelas i programmet och deras låt "Endless skies". Det kändes relevant att ta med texten här, eftersom den beskriver den känsla man kan få när man verkligen är i nuet - när man är vän med tiden.]

Det var definitvit höst jag kände i morse. Soligt, men inga tydliga spår av sommar längre. Det bet till och med lite i kinderna. Den lilla visaren hade visserligen inte letat sig över åtta ännu, men så kylig är inte en sommarmorgon. Det är alltså höst. Den första årstid jag fick bekanta mig med här i livet. Jag är så mycket höst man kan bli.

En hyllningsdikt till morgonpromenader:

Morgonpromenad, morgonpromenad
Full av morgon och promenad
Morgonpromenad, åh du morgonpromenad!
Så FULL av morgon och promenad!

[Som vanligt när det gäller mina hyllningsdikter, är det tänkt att ett spektakulärt fyrverkeri ska braka loss nånstans under näst sista meningen. Ni får tänka dit det helt enkelt. Just denna dikten är egentligen en utveckling av en annan dikt jag skrev under gymnasiet. Dikten "Mässingskråka" följde exakt samma mönster - "Mässingskråka, mässingskråka / fylld av kråk och mässing", ja ni förstår säkert.]

Och så avslutar vi med en MSN-logg...

[Det är lite intressant att ta med denna logg, eftersom TID verkar vara dagens tema. Att blicka tillbaka för att se vad som hände just INNAN sommaren är lite spännande. Vem var jag då? Det är lite kusligt om man tänker på att det jag skriver säkert är tvetydigt på något sätt. Jag minns inte på vilket sätt bara tyvärr, men det är ett typiskt stilgrepp av mig annars. Dessutom är den dikt som jag råkar skapa mitt i loggen också inne på ämnet TID på ett sätt. "Bara det du ser för stunden finns", ni hajar säkert.]

msn-logg_en_text_blir_till.txt

[Jag kan nämna att Frid numera bor i Limhamn och att Marie och Frid badar i kärlek. Det är nästan så det skvalpar över och det känns kul att ha bidragit till allt det där på ett ganska märkligt sätt. Själv har jag inte ätit mer thai-soppa. Däremot är jag fortfarande konstig.]

Århundradets storm

Det blir väderomslag inatt. Stora mängder luft i rörelse. Århundradets storm, ingen tvekan om det. Skyndade hem längs havet på den upptrampade grusgången, där rotsystemen från träden intill blottas och nöts. Nu kan jag bara vänta. Har spikat för mina fönster med drivved och bunkrat upp med konserver. Tyvärr verkar mina batterier till ficklampan vara slut. Det är jävligt mörkt. Och tråkigt.

Obs: Om någon nu trodde att detta har något som helst med verkligheten att göra, så var lugn! Jag hade bara lite tråkigt och försökte göra min vardag lite mer dramatisk.

FOLKBILDNING, Del 1: Limhamn

• Cementbruket i Limhamn (av många ansett som världens 8:e underverk) stod klart 1890 och byggdes inte av småländska slavar.


• I Limhamn finns den enda naturliga kuststräckan innanför Malmös stadsgräns. Det rör sig om en sträcka på ca 200 meter som oftast luktar förskräckligt illa.


• Vetenskapsmän och forskare har kunnat konstatera att Limhamnsbor varken rånar eller misshandlar varandra i samma utsträckning som invånare i andra stadsdelar i Malmö.