Monstergröt

Säga vad man vill om mig, men att koka sönder makaroner det kan jag! Geggan i kastrullen påminde om min egen hjärna - lika sönderkokad och mosad. Sömn är vad jag behöver. Och hjärnbarksmassage. Eller bli nersövd av kroppsegna droger. Tre kvällar utan träning nu och något i mig skriker efter endorfiner. Jag vill krossa porslin i Frids golv igen.

Jag vill stå ut
Nej, stopp det räcker
Jag vill stå ut
Nej, stopp det räcker nu

Imorgon ska jag ge mig själv en spark i röven (han fångade sparken med röven). Måste göra ett ryck inför helgen. Tvätta, städa, fixa, dona och framför allt ge mig ut på Ön och träna.

En riktig höst, tack!

Det har varit FÖR varmt den senaste tiden. Jag vill ha riktig höst. Tjocka jackor, varma tröjor, mössor och termosar med kaffe. Det låter ju nästan som jag pratar om vinter i och för sig.

Det hade inte alls varit dumt att köra en "midnattsgrillning" igen; en höstvariant av den vi ordnade i somras nere på stranden borta vid fiskebodarna. Nästa klara, kalla natt får jag rycka tag i Limhamns midnattsgrillare ännu en gång. Men denna gång är det dödsstraff för den som kastar sand på grillen medan köttet ligger på. Grus som knastrar mellan tänderna känns aldrig helt rätt.

Idag är det "Grattis Frid!" förresten. Får infoga en bild från en vinterpromenad som jag och Frid gjorde i vintras (det hör i och för sig till sakens natur att vinterpromenader ofta görs på vintern).

We are shadows, oh we are shadows, just shadows in the alley!

En höstdikt

Det verkar bli ännu en skön höstdag. Kom att tänka på en fin höstdikt, när jag var påväg till jobbet idag. Den fanns med i en diktsamling som gavs ut av min lillasysters klass när de gick i ettan på lågstadiet. Av någon anledning har jag lagt just denna dikten på minnet.

Löven faller
Regnet droppar
Skatan vrålar

Jag tycker den är extremt bra. Den har ett lite oväntat slut också. Det gillar jag.

Låt mig gå i bitar

Idag var en sån där kväll igen då tröttheten nästan blev för mycket. Somnade ändå tidigt igår. Kollapsade snarare. Vaknade på soffan klockan ett på natten. Stängde av tv, dator, stereo, router, kaffebryggare, elektrisk tandborste och mixerstav och all annan elektronik som jag antagligen somnat ifrån. Släpade sedan mig in till sängen och vaknade ett par timmar senare av den absolut värsta mardröm jag haft. Det är meningslöst att beskriva drömmar, så varför ens försöka. David Lynch-film gånger hundra på mardröms-skalan var det i alla fall.

Kunde lagt mig direkt i hallen och bara gett upp när jag kom hem ikväll, men tog en kall dusch istället. Det hjälpte inte. Lade mig på sängen och försvann istället. Det var som att alla batterier tagit fullständigt slut. Ändå lyckades jag pressa mig upp en halvtimme senare. Jag är väldigt bra på det där. Jag har en extra växel, när det är som värst. "Just do it" - mitt mantra. Fick ner tvätten i tvättstugan, diskade undan allt, fixade lite mat och rensade ut en massa konstigt ur kylen (tre relativt tomma burkar med inlagd gurka bland annat). Men för vem pressar jag mig egentligen?

Jag har försökt
Jag har försökt
och jag försöker igen
Tiden går, om hundra år
är du stjärndamm, min vän

Terry Gilliam, Jätten Finn och jag

Igår var jag inne i Lund en sväng. Det var väldigt längesen jag var där. Eller?

Det är konstigt. Jag jobbar i Lund och är där varje dag i veckorna, men ändå är det Lund jag möter till vardags ett helt annat Lund än det jag mötte igår. Det är som två parallella universum. Igår var det mitt gamla Lund igen - det som var mitt studentliv. Trots regnet och kylan så kändes det riktigt varmt och tryggt. Men var fanns Micke, Pär, KK (Kristian Karlsson - inget annat) och de andra från korridoren?

Jag tog en kort runda på stan innan jag gick till domkyrkan och ner i kryptan. Där har jag varit ett antal gånger innan, men igår såg den väldigt annorlunda ut och innehöll en sjättedel av Monty Python-gänget. Terry Gilliam skulle få Jätten Finn-priset, så det var en bra möjlighet att kunna bocka av "Har sett någon från Monty Python på riktigt" på min lista av saker jag måste göra innan jag dör. Det var ganska mycket folk där och jag fick agera fotograf när Svala hastigt och lustigt fick dela ut själva priset.

Men Johan kan du inte berätta vilken som är den bästa höstlåten just nu? Jo, okej då. Det är Depeche Mode - Precious.

Precious and fragile things
Need special handling

Utrensning

Ikväll rensade jag ut åtta halva förpackningar med pitabröd från min frys. Man kan alltså konstatera att jag är betydligt bättre på att köpa pitabröd än på att äta dem.

Vad jag däremot varit desto bättre på att äta är Maries mjuka chokladkakor, som jag fick till min födelsedag. Det är obehagligt vad de kakorna gjorde med mina hormoner. Det är först nu i efterhand jag förstår kopplingen till att jag i lördags kände en stark drift att söka fram alla mina låtar som innehöll orden "sex", "body" och "pleasure" med hjälp av iTunes fantastiska sökfunktion. Jag lyckades till och med få med en låt som hette "Spread your legs" som jag inte hade den blekaste aning om att jag hade. Nu är chokladkakorna slut. Skönt. Jag är ju singel.

Imorgon ska jag köpa hem lite pitabröd. Det kan vara bra att ha.

Die Zombiejäger

För ungefär ett år sedan fick jag en låt på hjärnan - "Die Zombiejäger". Bakom låten stod "Sturm Café" (två unga killar från Gävle som envisas med att sjunga på tyska). Jag hade till och med förmånen att se dem strax innan jul, när de stod bakom en arsenal av synthar och vrålade, stönade och skrek. Nu visar det sig att låten är med i en allt annat än lovande film som heter just "Die Zombiejäger". Fantastiskt att den nu ska visas på Fantastisk Filmfestival i helgen.

Det här kan ju bli precis hur dåligt som helst. Det vill jag absolut inte missa.

Obs: Frågor som har med Fantastisk Filmfestival att göra besvaras säkert av Svala som är aktiv festivalarbetare.

Det var något som inte stämde

Jag och Lars lämnade McDonalds med varsin papperspåse. Efter några steg fick jag känslan av att något inte stämde. Jag vägde påsen lite försiktigt i handen medan vi fortsatte. Den kändes lite tyngre än den borde. Jag lät Lars vara ovetande om mina misstankar och vi fortsatte upp längs backen utan att kunna enas om vilken film vi skulle mata dvd-spelaren med när vi kommit hem. "Barry Lyndon kanske?", sa jag som sett en dokumentär om Stanley Kubrick i lördags. Jag kände samtidigt lite med handen utanpå påsen, undertill i botten. Innehållet i påsen hade större volym än jag räknat med. Kunde jag ha fått fel?

Jag försökte tänka tillbaka till det ögonblick då McDonalds-killen vänt sig om för att packa ner de hamburgare jag beställt. Jag mindes bara ryggen av honom. Något stoppade han i påsen, men vad? Det hade jag aldrig riktigt kunnat se. Nu kunde jag inte hålla inne med min oro längre. Jag stannade, höll fram påsen mot Lars och tittade på honom.

"Jag är hemskt ledsen Lars, men jag tror det ligger en död igelkott i min påse."

"Barry Lyndon" var en väldigt konstig film. Vacker som en tavla, men helt utan någon person att knyta an till. I tre timmar. Kände mig tom efteråt.

Det var bara hamburgare förresten.