Grrr..

Imorgon vill jag sluta lite tidigare. Det skulle vara skönt. Mitt huvud är så trött. Tänk om hjärnan är kokt på riktigt. Det är kanske inte bara som det känns. Jag har ju faktiskt sprungit runt med ett Bluetooth-headset på örat hela denna veckan, och visst ser jag ut som någon slags cyborg, eller Dr Spock eller vad det var någon sa, men det kanske är den enda positiva bieffekten med det hela.

När jag är riktigt trött blir jag gnällig. Jag är riktigt jävla trött just nu. Och gnällig. Huvudkuddarna ropar på mig, "Kom, vi ska söva dig!", men den förbannade tvätten är inte klar.

"Åååh, så tar vi och tuggar på tvätten en timme till!", surrade LG Silver Wash 5000 XWT psykotiskt.

Men, jag fick en present för hårt arbete idag. Jag kan äta för 750 kr på Restaurang Limone i Limhamn. Det är bra.

"Jag tar hela menyn. Rör ihop allt i en hink, tack!"

Jag undrar vad Frid gör just nu. Han kanske sitter i köket, eller ligger i soffan, eller på Marie. Nej, usch nu spårade jag ur igen. Fokus Johan! Fokus! Tvätten kanske är klar.

Doo doo doo doo
Let's go to bed!
Doo doo doo doo
Let's go to bed!

Shit, vad gött det ska bli med fredag!

Hjärtmassage

Det är lite märkligt, för jag vet faktiskt precis när jag vaknade. Det första andetaget som icke-död. Jag minns magknipen. Och känslan av att vakna på fel sida. Men det har varit sommar, höst och nu är det vinter antar jag, även om det mest regnar. Och jag är varm i magen, trots att jag inte druckit en enda kopp varm choklad.

"But hey I think I like it like that."

Men glögg har jag druckit, trots att det är dödsstraff i sju galaxer, om man dricker det innan den första advent eller däromkring. Men så döm mig då!

Jag och Jocke har varje dag unnat oss en stund av andakt och eftertanke på jobbet denna veckan. Då har vi satt oss ner en stund, pratat lugnt och lyssnat på ett medvetet och närvarande sätt på vad den andra har att säga. Senast pratade vi om Jockes "rabarber- och grädd-te", och om de vita klumparna var torkad grädde eller något ännu värre.

Reach out and touch faith

Åkte in på stan, eftersom jag hört rykten om att affärerna faktiskt har öppet till 16.00 på söndagar. I alla fall vissa. Det stämde och jag fyndade en halsduk, men vandrade mest av och an, mellan Gustav och Triangeln.

Där på gågatan, öppnade sig himlen plötsligt. Regn och hagel vräkte ner. Men gud sände mig en ängel till sällskap, under en utskjutande del av en husfasad. Precis lagom till ängeln skulle hem och dammsuga, så slutade det regna. Tack, det var barmhärtigt! : )

Shit, vad det är kul att leka med religiösa ord ibland! Det blir ju asdramatiskt! Det får bli ett religiöst tema idag, det är ju söndag.

Sen fikade jag med Stina, mitt ex. Det känns helt avigt att prata om "sitt ex". Det låter lite nonchalant att kalla någon så, kan jag tycka.

If God has a master plan
That only He understands
I hope it's your eyes He's seeing through

Things get damaged
Things get broken
I thought we'd manage
But words left unspoken
Left us so brittle
There was so little left to give

Nu ska jag ta fram min heliga dammsugare. Rena golv får bli min present till mig själv, idag.

Med ett pianokomp i huvudet

Vaken, lite lätt bakis, och kan absolut inte somna om, trots alldeles för lite sömn. Vaknade strax efter sju och har legat på rygg på sängen och kastat en rispåse (en sån man värmer i micron och lägger på smärtande axlar) upp i luften och fångat den, medan jag legat och funderat. En ganska trevlig sysselsättning faktiskt. Den var en gris en gång i tiden, den där rispåsen. Eller i alla fall innanmätet av en gris. Var är höljet egentligen? Grishöljet.

I'm not going down on my knees, begging you to adore me
Can't you see it's misery, and torture for me

Den där sista raden känns ganska aktuell just nu. Eller förresten, så bakis är jag faktiskt inte.

Jag tror jag ska ta en runda vid havet nu. Måste fylla mina lungor med luft, ta ett riktigt djupt andetag, och GÖRA något.

Måste skaka av mig den här förbannade sjukdomen! Jag har inte bett om den. Den bara fastnade på mig, en gång när jag åt lax. Knäppt. Men hej, det är okej! : )

Jag känner mig kryptisk

Denna veckan är helvetet på jorden. Jag är så trött. Men hej, det är okej. Jag har faktiskt haft med egen mat - hemlagad mat - till lunch i tisdags. Ingen kycklingsallad alltså. Det var inget märkvärdigt jag åt, bara en pastasås med tonfisk, men ändå. Jag har räknat ut att om jag enbart äter det varje dag fram till jul, så kommer min hud bli papperstunn och spricka. Coolt.

"All I ever wanted, all I ever needed, is here in my arms.
Words are very, unnecessary, they can only do harm."

Videon till "Enjoy the silence" är egentligen fantastisk. En kung som går omkring med en fällstol och letar efter en plats att sitta, i lugn och ro en stund. Och det är allt. Det var Depeche Mode-kväll förra fredagen, och det passade både fredagströttheten och höstmörkret. Champagne till, i lånade glas. Gott, men kanske inte tillräckligt plågat för att dricka till Depeche Mode. En trevlig kontrast dock. Glamour-deppsynthare. Golf-anarkist, javisst! Texten "4 real", i en fejktatuering över ryggen.



Kan inte någon sy (Sticka? Virka? Tråckla? Stöpa? Gjuta? Hur gör man?) en sån här mössa åt mig?

Spökjakt på lördagen i vanlig ordning, eller snarare letande efter ett dödsaltare, som visade sig vara en hög bråte. Det blev att trösta sig på Ölkafét, med en öl och en kanna kaffe. "Gemytligt", skulle vara ordet jag letat efter om jag försökt beskriva det. Men jag lämnar det, utan att värdera det. Jag sätter inte ord på känslan denna gången.

Understanding nothing's understood

Enligt Madelene har hon under det senaste året kunnat märka:

1. Att jag blivit mindre reserverad.


2. Att jag blivit gladare.


3. Att jag fortfarande är så reserverad att man alltid tvekar om det är okej att krama mig hej eller hejdå.

Det där sista är nog något folk får leva med. Jag har nämligen en ständig träningsvärk, så petar man på mig gör det oftast mycket, mycket ont. Därför håller jag mig exempelvis ifrån massage på jobbet. Jag har ett stort klistermärke där det står "Fragile" på mig. Att slita bort det, skulle göra fruktansvärt ont. Det är helt okej. Man behöver inte vara allas. Nu tramsar jag bara. Tramsebyxa - vilket fult uttryck.

"Jag tittar över axeln och ser dig blinka till"

Den textraden har jag haft i huvudet hela veckan. En väldigt bra textrad. Det är lite konstigt att den fastnat just nu, för jag har inte lyssnat på låten på väldigt länge.

Låten just nu är istället "Heart Apart" med Universal Poplab. "Ett typiskt albumspår", som Frid sa. Jag håller med. Det är egentligen ingen höjdare.

Det har varit väldigt bra på jobbet denna veckan. Fruktkorgen har alltid varit välfylld, kaffet har varit koffeinrikt, jag har varit duktig, och jag har gått kurs. Jag har till och med lekt att jag "lunchat", i vårt helt vanliga, vardagliga lunchrum. Det kändes modernt och världsvant.

Shit, detta inlägg var verkligen ett tecken på understimulans! Jag lovar att nästa inlägg ska vara skrämmande allvarligt istället. Det ska vara rakt på sak, ärligt och vackert.

Jag tycker om mitt allvar. Jag tror du kan göra det också.