Jag och Lars lämnade McDonalds med varsin papperspåse. Efter några steg fick jag känslan av att något inte stämde. Jag vägde påsen lite försiktigt i handen medan vi fortsatte. Den kändes lite tyngre än den borde. Jag lät Lars vara ovetande om mina misstankar och vi fortsatte upp längs backen utan att kunna enas om vilken film vi skulle mata dvd-spelaren med när vi kommit hem. "Barry Lyndon kanske?", sa jag som sett en dokumentär om Stanley Kubrick i lördags. Jag kände samtidigt lite med handen utanpå påsen, undertill i botten. Innehållet i påsen hade större volym än jag räknat med. Kunde jag ha fått fel?
Jag försökte tänka tillbaka till det ögonblick då McDonalds-killen vänt sig om för att packa ner de hamburgare jag beställt. Jag mindes bara ryggen av honom. Något stoppade han i påsen, men vad? Det hade jag aldrig riktigt kunnat se. Nu kunde jag inte hålla inne med min oro längre. Jag stannade, höll fram påsen mot Lars och tittade på honom.
"Jag är hemskt ledsen Lars, men jag tror det ligger en död igelkott i min påse."
"Barry Lyndon" var en väldigt konstig film. Vacker som en tavla, men helt utan någon person att knyta an till. I tre timmar. Kände mig tom efteråt.
Det var bara hamburgare förresten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar