I torsdags mötte jag upp med Frid på stortorget efter jobbet. Det var fullt med folk där och de hade facklor i händerna. Jag blir alltid lite extra försiktig när jag ser folksamlingar med facklor. Det kan ju vara mig de är ute efter. Det var de inte denna gången och de verkade inte vara ute efter Frid heller. Vi kunde ostört snedda över torget, hoppa över en liten mur som någon byggt mitt i vår väg (väldigt onödigt) och sedan träffa Alexander, för första gången på över sex år för min del.
"Hej Alex, det var inte i förrgår!"
Det är märkligt. Senast vi sågs var på Hultsfred och nu var det ändå som att vi tog vid precis där vi slutade, men lite mindre bakfulla. Så är det med gamla vänner. Vi fann våra roller direkt och började leta efter ett lämpligt ställe där vi kunde sätta i oss mängder av kött. Vi kom inte fram till något självklart ställe för detta och orkade inte med något finlir. Det var dessutom kyligt och skulle vara en kväll i återföreningens tecken. Om vi velat kunde vi tjafsat i timmar om vilket ställe som är bäst, det har vi alltid varit bra på, men livet handlar inte bara om att ta, utan även om att ge, eller åtminstone om att ge med sig. Mando blev kompromissen. Och missen.
Jag tog oxfilé. Jag antar att "Special" i detta fallet stod för extra lite kött. Frid blev också lite missnöjd. Hans öl var full av kokosflingor eller något kokosflingsaktigt eller möjligtvis något åt det hållet. Han fick den utbytt. Alex drog vinstlotten och fick en lövbiff som gott och väl täckte hans tallrik. De måste nästan ha hyvlat av hela sidan på en kossa. Det unnar jag Alexander, som forskat mycket kring det här med skadeglädje. De flesta är nog bekanta med hans formel: Skadeglädje = Den enda sanna glädjen. Jag har för mig att han kom fram till den i samband med att han satte en Rambo-kniv i sin kusins handled, eller om det var när samme kusin åkte pulka och bröt benet - spiralbrott - en vecka innan han skulle till Österrike på skidresa. Nåväl, Alexander fick mycket mat för pengarna.
Efteråt satte vi oss ute på lilla torg under tre gasolbrännare. Mysigt. Under gasolbrännaren bredvid oss, slog sig en äldre, välklädd herre ner. Mindre mysigt. "En Garde!", skrek han med jämna mellanrum och berättade att han var släkt med Olof Palme. Hans far hade varit prost nånstans i Småland. Jag minns inte var. Han var nere i Malmö för att hälsa på sin dotter som serverade på Hotel Residens eller "Residaaanset", som han själv uttryckte det. Han var riktigt full och tyckte att vi var "fina pojkar". Det var lite obehaglig faktiskt, framför allt när han frågade om vi hade flickvänner och Frid pekade på mig och upplyste honom om att jag minsann var lovligt byte. Jag tror inte riktigt han hörde det, eller så var han kanske inte tillräckligt intresserad. Han vinglade lyckligtvis iväg efter ett tag.
Allt var bra med Alexander. Han hade hunnit med att skaffa en flickvän och att göra henne med barn, två gånger, sedan vi senast sågs.
"Ja, så har jag förstås skaffat flickvän och gjort henne med barn, två gånger!", berättade han och visade bilder på de små underverken.
Tänka sig. Alexander. Pappa. Alexander? Är det inte lite oansvarigt? Visst, vi är riktigt bra killar allihop i vårt gamla kompisgäng. Inga glidare med bakåtslick direkt. Robusta på nåt vis. Vi gör rätt för oss. En aning hämmade i och för sig. Men vuxna? Alexander hade visserligen rattkrycka i sin gamla Saab redan för över tio år sedan. Det är inte bara vuxet, utan snudd på gubbigt. Och modigt.
När jag och Frid lämnat Alexander på hans hotell igen och letade efter en lämplig buss, mötte vi Carolina Gynning. Hon passerade oss alltså. Vi hade velat säga "bra" till henne. Varför vet jag inte. Av medlidande kanske. Det kan inte vara lätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar