Det goda men hårda livet

Igår blev jag och Micke riktigt, riktigt bortskämda av Frid och Marie som bjöd in på mexikansk buffé. Fantastiskt! Jag var trött men på toppenhumör och åt riktigt hänsynslöst. När de andra druckit en öl, hade jag redan druckit tre. Efter maten bryggde jag åtta koppar kaffe, som jag drack upp helt själv. Tröttheten hann ikapp mig dessvärre, så det blev inte så sent som jag hoppats. Jag gjorde ett försök att inte vara så j-vla INTJ i alla fall.

Imorse bestämde jag mig istället för att acceptera mitt öde och vara den jag är. Exakt klockan 8.30 blåste jag revelj (genom en hög vissling) och skrek "Uppstigning!". Micke rosslade till och slog upp ögonen. Jag väckte honom tydligen mitt i en middag. I hans dröm alltså. Synd för honom. Sen drog jag upp rullgardinerna och släppte in skarpt dagsljus. Det kändes bra.

"Idag är det en dag, då vi inte gör något utan att först ha förtjänat det! Förvänta dig ingen frukost innan vi varit ute på en lång promenad."

Så härligt att bara köra på. Jag var på ett strålande humör faktiskt. Jag satte på "To the edge" med Spetsnaz medan jag snörade på mig skorna. Sen gav vi oss ut och jag var noga med att berömma Micke lite då och då - det gäller ju att jobba med sina svaga sidor.

"Du är så duktig som inte gnäller! Jag vet många som skulle klagat redan här borta vid bron!"

Det var fantastiskt skönt att vara ute. Hela veckan har varit en enda dimma och det var extra trevligt att ha sällskap på promenaden för en gångs skull. Självklart hade Micke gjort sig förtjänt av en riktig frukost sedan.

Resten av dagen har jag drillat Micke på stan och jag lät honom få köpa en chokladboll till sin latte, när han sorgset frågade "Och en sån där har man väl inte gjort sig förtjänt av?".

Notis: Det är lätt att läsa meningen "De tvingas flytta på grund av fastighetsskatten" som "De tvingas flytta på grund av fastighets-katten".